Totalmonopolets inmarsch sker på internets arena

I "Superintelligence" uppehåller sig Nick Bostrom länge vid tanken om en teknologisk "singleton". En "singleton" är här en superintelligent AI, med en intellektuell kapacitet som så vida överskrider människans att den med ens får ett "decisive strategic advantage", ett avgörande strategiskt övertag. När en AI får ett ASÖ - vilket kan ske bara en timme efter att den passerat tröskeln för mänsklig intelligens, eftersom den då har gränslös kapacitet till självförbättring - har den i princip total kontroll. Vad en eller flera människor tycker och tänker är inte bara irrelevant: det är något AI:n med största sannolikhet redan har tänkt på, och genomfört om det var relevant för dess mål. Som Bostrom påtalar avkrävs vi därmed ett visst strategiskt tänkande på förhand, för att se till att vi inte reduceras till överflödiga pjäser i det superkomplexa och för oss obegripliga spel som AI:n lägger sin processorkraft på.

Inom ekonomisk teori är, mig veterligen, inte "superföretag" ett etablerat begrepp. Ej heller talar man om super- eller totalmonopol som inte bara ett hot mot ekonomisk utveckling och innovation, utan kanske som ett existentiellt hot för hela vårt ekonomiska system. Kanske talar man inte om dem för att deras existens inte varit en realistisk utsikt. För hur skulle ett internationellt totalmonopol - fullständig kontroll av alla led i den ekonomiska processen - se ut?

En förutsättning för att vi har en produktiv, diversifierad och ständigt innovationsdriven ekonomi är marknaden. Marknad definieras av NE som "mötesplats för säljare och köpare av varor och tjänster". Business Dictionary definierar det på följande vis:

"An actual or nominal place where forces of demand and supply operate, and where buyers and sellers interact (directly or through intermediaries) to trade goods, services, or contracts or instruments, for money or barter"

Som NE påpekar kan marknaden utgöras av ett "konkret geografiskt område [...] men ordet har ofta en abstrakt innebörd". Den abstrakta aspekten av ordet är idag mer påtaglig än någonsin, där tjänster och varor byter ägare hela tiden, överallt. Det finns marknader för allehanda varor, som sinsemellan har väldigt olika karaktär. Detta faktum, att marknaden inte är ett enhetligt fenomen utan en kameleont som formas av och formar sig efter sin miljö och sina förutsättningar, innebär att effekten av ett monopol automatiskt begränsas. Det kan röra sig om statliga monopol - Systembolaget - eller inofficiella sådana, som stater och värnare av en konsumentvänlig marknad i alla lägen vill undvika. NE definierar monopol som "marknad där en organisation eller ett företag behärskar utbudet av en vara eller en tjänst". Ehuru skadligt för den specifika ekonomiska sektor som monopolet omfattar så är skadan begränsad: ett statligt monopol på starksprit får marginell effekt på den internationella konsumtionen (mja, kanske inte ett ryskt monopol då). Och när en eller ett par aktörer tycks dominera en marknad - säg Motorola, Sony Ericsson och Nokia på mobilmarknaden 2007 - så händer något. En ny vara, en omvälvande innovation, ställer saker på sin ända och kullkastar förutsättningarna. Ett Iphone-ögonblick som gör den tidigare dominansen till en historisk parentes för hungriga konsumenter som upptäcker en efterfrågan de inte kände till. Detta är marknadens styrka och interna försvarsmekanism mot ett monopol: innovationstakten kan med blott en innovation ta ett sådant bestämt grepp om ledningen att de "monopoliserande" inte hänger med. Ett företag som vill ha ett totalt monopol gapar obönhörligen över för mycket. Ju större andelar av marknaden man vill sluka, desto svårare blir det att tugga eftersom den globala marknaden är enorm, komplex och fylld av extremt många variabler - människor, länder, handelsregleringar, tullar, klimat etc. - som ständigt ändrar spelplanens villkor.

Med Internet förhåller det sig annorlunda. Vi hänvisar allt mindre till internet som ett komplement till vårt levda liv, utan ser det snarare som en jämlik och "jämn-viktig" del av vår tillvaro. Med virtual reality's intåg är det inte osannolikt att tro att fler och fler kommer välja att framleva större delen av sina liv via internet. Det som startade som en enorm, smått anarkistisk lekplats för teknikvirtuoser är idag något som angår alla, enligt FN en mänsklig rättighet. Samtidigt är det helt oreglerat: för de allra flesta saknar internet en "nationalitet": det är internet, det är internationellt och anationellt. Det är verktyget för att kommunicera med alla, förbehållslöst, om vad som helst. Just avsaknaden av reglering, och den närmast barnsliga kreativitet det har gött, var det som gjorde internet till en grogrund för innovation som saknade motstycke. Mängder av hastigheter, olika kommunikationsprotokoll - alla borgade de för ett diversifierat internet, ett sorts mikrokosmos av den globala, diversifierade fysiska värld som vi levde i. Men så började internet homogeniseras, och ett fåtal aktörer har idag lyckats växa sig så stora att de hotar den självständighet och pluralitet som är internets själva kärna. Och på grund av sin icke-reglerade och välkomnande natur är internet särskilt känsligt för försök att uppnå ett totalmonopol: ett monopol som inte syftar till att dominera en marknad, utan snarare till att dominera marknaden, och på sikt gå från att vara en aktör till att bli själva förutsättningen för marknaden själv.

Initiativ som Internet.org och Instant Articles syftar till att undergräva dels internets ställning som ett öppet multi-redskap, som alla kan använda efter förmåga och behov, dels internetaktörers möjligheter att etablera sig och den vara/tjänst de försöker sälja till sina potentiella konsumenter, internetanvändarna. Men medan Instant Articles är ett klassiskt monopolistiskt initiativ - försök slå ut konkurrenten och ta över dess verksamhet - är ett initiativ som internet.org snarare ett "monolitiskt" initiativ. Det var Facebooks första stapplande steg i dess strävan att gå från att vara en aktör på marknaden, till att bli förutsättningen för marknaden - att göra varumärket Facebook synonymt med internet. Obsceniteten i detta framgår om man föreställer sig att ett företag - säg Nestlé - föreslår invånarna i Schweiz att bo kvar där de är, betala lite mindre skatt och få köra snabbare på Autobahn, men på ett villkor: att landet som sådant ägs och styrs av Nestlé, allt inflöde av varor och tjänster sanktioneras av Nestlé och allt som tas in utanför företagets ramar beläggs med enorma tullar och levereras flera veckor långsammare än Nestlé-sponsrade varor. Vissa skulle, säkert med många poänger för sin sak, argumentera för att detta redan sker i vissa länder - de överstatliga rättigheter som företag utnyttjar för att stämma länder i enlighet med NAFTA är ett exempel.

Men det Facebook försöker göra är i mina ögon än mer skrämmande. Man hymlar knappt med sin ambition att bli internets singleton, ett företag som har total översyn över allt som sker och total makt; som slår ner på upproriska tendenser och antingen tar över eller inlemmar andra aktörers verksamhet i sin egen. Facebook vill vara människors enda alternativ när de ska uppleva internet, och i samma ögonblick vi accepterar det är själva grundidén med internet död, i princip mördad av en orm som den närt vid sin barm. Facebooks största hinder är dess konkurrens med internets andra proto-superaktörer, såsom Google (som styr vilket innehåll vi tar del av) och Apple (som kontrollerar apparaterna många använder för att koppla upp sig mot internet på). Men för att återanknyta till Bostrom så är inte ens den typen av konkurrens mellan ett par "brooding" superföretag en garanti för att vi slipper uppleva en singleton: när endera parten passerar tröskeln för att få ett avgörande strategiskt övertag så drar den ifrån med en hastighet som vi knappt kan ana. Ett avgörande strategiskt övertag kommer sig ju av att en singleton kan förbättra sig själv och sina processer i extrem hastighet, och får ständiga feedbackloopar som gör att den alltid ligger i absolut framkant. Är Facebook inkörsporten till internet passerar inget obemärkt förbi.

När proppen till slut går ur rinner det undan fort. Resultatet blir motsatsen till det Internet var i sin barndom: en strikt bevakad stad där du antingen går på regeringens markerade gågator, eller tvingas vada i gyttja upp till midjan. Innovation är endast möjligt om det faller i regeringens smak, och mångfalden - i sin mest produktiva form en organisk process - riskerar att bli detaljstyrd, noggrant kontrollerad och kvävd. I förlängningen lär Internet stagnera och dö ut som den främsta kreativa mötesplatsen någonsin, vilket antingen skulle föranleda en ersättare eller - och mer sannolikt - förorsaka viss flykt till "det mörka internet". Som i exemplet med Iphone behövs det något som kullkastar förutsättningarna och ställer allt vi tror oss veta på ända - men kan något egentligen ersätta internet? Antingen får vi låta framtiden utvisa det, eller försöka värna det vi internet vi har, älskar och är desperat beroende av.

Att leva deliberativt

"I went to the woods because I wished to live deliberately, to front only the essential facts of life, and see if I could not learn what it had to teach, and not, when I came to die, discover that I had not lived. I did not wish to live what was not life, living is so dear; nor did I wish to practise resignation, unless it was quite necessary. I wanted to live deep and suck out all the marrow of life, to live so sturdily and Spartan-like as to put to rout all that was not life, to cut a broad swath and shave close, to drive life into a corner, and reduce it to its lowest terms." - Walden, Henry David Thoreau

Thoreaus karaktär framför sitt kall - att leva deliberativt - som ett brott mot det liv som inte är ett liv; mellan rader skymtas ett brott från ett liv som var i någon mening inaktivt. Måhända var det fyllt av ett handlande som inte betydde något, eftersom det inte var överlagt. Med andra ord lämnar Thoreaus karaktär det odöda livet för det mortala, deliberativa livet.

Jag kallar det för ett mortalt liv, eftersom allt deliberativt handlande kräver vad Hannah Arendt karakteristerat som en födelse - ett ansatt "initium". (I Svärmen, s. 45-46) För att handlandet ska kunna vara natalt så måste det då också vara mortalt - om något har ansatts, så kan det också sluta; det skeende som inte fastnar i det digitala mediets presens-imperativ. Utan olika tempus kan ingen ålder finnas, ingen födsel och ingen död. (I Svärmen, s. 43-44)

Att handla kräver alltså att bryta mot något, för att skapa något nytt. Handlandet inrymmer en negativitet. Ett motstånd måste övervinnas. Dagens positivsamhälle undviker däremot alla former av motstånd. (I Svärmen, s. 47) Varför? På grund av de stora informationsmängder som försöker hanteras genom så kallad multitasking. (I Svärmen,  s. 24) I symbios med den smartphone som definierar den moderna cyborgen som en del av vårat själv fastnar vi i ett komplexitetsfattigt tänkande. Ett tänkande utan komplexitet tappar den temporalitet som karakteriserar handlandet - det långa och det långsamma försvinner. (I Svärmen, s. 34-35)

Långsamhet och dröjande är karakteristiskt för det deliberativa handlandet - själva deliberationen innehar tidslighet - det varaktiga, det djupa, är bara tillgängligt för det kontemplativa tänkandet. (Trötthetssamhället, s. 26) Hyperaktiviteten är typisk för det oöverlagda handlandet. Hysteri, nervositet, depression; alla är de följder av eller symptom på, denna hyperaktivitet då de är positivitetsinfarkter - självets svällande och oviljan att konfrontera motstånd skapar det övermått av positivetet som är vår tids patologiska paradigm. (Trötthetssamhället, s. 5-14, 19, 35)

Hyperaktiviteten medger ingen plats för ledan. Uttråkadheten är central för det kreativa liv som stimulerar deliberativt handlande. (I Svärmen, s. 24) Tråkigheten uppstår nämligen ur det tomrum som negativitet skapar, när hyperaktiviteten inte dominerar uppmärksamhetsfältet med konstanta inputs som kräver outputs, när inte människan reduceras till en maskin.

Just denna frånvaro av tolerans för ledan är central i det flygplatssamhälle som Rasmus Fleischer tecknar i Tapirskrift. Han karakteriserar det som en syntes av framför allt tre egenskaper - monopol, övervakning och platslöshet. Platslösheten karakteriseras av en frånvaro av temporalitet, precis som det digitala mediet. (Tapirskrift, s. 173)

"Icke-platsen hänger alltså samman med ett slags guldfiskminne. Vi instrueras ständigt om vad vi ska göra, genom skyltar och anonyma högtalarröster." (Tapirskrift, s. 173). 

Icke-platsen som flygplatssamhället utgör är fylld av vägledande. Fleischer skriver att vi inte förväntas sätta värde på vår närvaro i flygplatssamhället och att alla försök till meningsfullt handlande ses som absurda. Istället karakteriseras levandet av väntrummets logik - skräcken för tristess driver oss till oöverlagd konsumtion. Kanske är detta hela avsikten med flygplatsers konstruktion - att utnyttja den hyperaktiva människans öförmåga till väntan och deliberativt handlande, för att tjäna pengar på den varukonsumtion som passar homo digitalis bättre. (Tapirskrift, s. 173-174)

Det vägledande som icke-platsens logik utgör passar det oöverlagda handlandets människa. Detta syns i den digitala topologin, där våra göranden, utlåtanden och tänkanden är utlämnade åt autonoma algoritmer, automatiska, opaka, processer som vägleder oss till konstant stimuli. De övertar subjektiviteten för våra beslut. I ett flygplatssamhälle med hyperaktiva människor tillintetgörs handlandets frihet och vi blir alla odöda. (I Svärmen, s. 45-46)

Men än finns det hopp. Genom att handla deliberativt motverkar vi varje gång det begynnande flygplatssamhället och människans uppgång i en maskinell postkontemplativ tillvaro; bejaka ledan och väntan; premiera det svåra framom det enkla; låt tystnaden - andens medium (I Svärmen, s. 31-32) - äga rum; lämna självets trånga vrå och bli människagjord i mötet med den andre (Eros Agoni, s. 8-10).

"Detta innebär inte en passiv öppenhet, som säger ja till allt som kommer och händer. Tvärtom bjuder det motstånd mot trängande, påträngande intryck. I stället för att utlämna blicken åt yttre retningar, styr det blicken suveränt. Som nejsägande, suveränt handlande är det aktivare än all hyperaktivitet, som bara är ett symptom på intellektuell utmattning. Aktivvarats dialektik, som undgår Arendt, består i att aktivitetens hyperaktiva tillspetsning leder till att den slår om i en hyperpassivitet, i vilken man motståndslöst följer varje impuls och tvång. Det är en illusion att tro att man blir friare ju verksammare man är." (Trötthetssamhället, s. 36-37)

Facebook och Wikipedia som måttrum

Fortsätter från tidigare inlägg om rummen (F,T) och (W,T). Tänkte framför allt hålla mig till (F,T) den här gången.

Vi har slagit fast att (F,T) är ett metriskt rum. Nu tänkte jag skapa ett mått på rummet, så att det blir ett måttrum. Målet med måttet är att mäta hur "sammankopplade" olika grupper av människor är.

Jag börjar med att gå tillbaka till det tidigare definierade länk-predikatet. Två element (personer) i (F,T) är länkade ifall det går att koppla samman dem genom vänskapsrelationer på Facebook. Värdet på länken är antalet personer som den går igenom. Sen definierades d(a,b) som inf{L | L är länk(a,b)}.

För att kunna definiera ett mått behöver vi en så kallad sigma-algebra, vars element måttet definieras för. I detta fallet består min sigma-algebra A av alla underrum (subspace) till (F,T).

För att kontrollera ifall A verkligen är en sigma-algebra kontrollerar vi följande:

(i) att F är i A.
(ii) att ifall B är i A, så är komplementet (F \ B) i A.
(iii) att unionen av en uppräknelig mängd B i A också är i A.

Alla tre axiom uppfylls trivialt av A, eftersom A är mängden av alla underrum till (F,T).

Nästa steg är att definiera själva måttet. Jag börjar med att definiera vad jag kallar en storlek av en boll i (F,T); storleken av Bd(x,ε) är antalet punkter inuti Bd(x,ε).

Jag definierar μ(B) som summan av storleken av de största bollar man kan skapa runt varje punkt i B, så att bollen bara innehåller punkter i B. Se bilden nedan för exempel på vad jag menar.

Här ser vi tre av de granskade bollarna - Bd(b1,1), Bd(b2,2), Bd(b3,3)

Då blir alltså μ(B) = ΣbϵB(sup{storlek Bd(b,ε) | ∀xϵBd(b,ε) xϵB}).

I exemplet på bilden så blir μ(B) = 1 + 3 + 11 + 11 + 8 + 3 + 3 + 4 + 5 + 1 + 3 + 1 + 1 = 55, vilket är vårt mått på hur sammankopplad B är.

För att undersöka så att μ är ett väldefinierat mått kollar vi axiomen:

(i) μ(B) ≥ 0
(ii) μ(∅) = 0
(iii) μ av en uppräknelig union av disjunkta mängder är samma som summan av μ av varje mängd.

Att (i) stämmer för vårt mått följer av att den minsta mängd som innehåller ett element har måttet 1, eftersom vi då kan konstruera en boll runt det elementet.

Att (ii) stämmer följer av att den enda boll vi kan konstruera runt ett element i ∅, så att alla element i bollen är i ∅, är den tomma bollen.

Att (iii) stämmer inses snabbt, då måttet av A inte är beroende av måttet för B, ifall A och B är disjunkta.

Med hjälp av det här måttet kan vi som sagt mäta hur pass väl sammankopplad en grupp människor på Facebook är.

Facebook och Wikipedia som topologier

Är olika rum på webben topologier? Jag föreställer mig framför allt två stycken rum till att börja med - rummet av personer och vänskapsrelationer på Facebook; och rummet av artiklar och hyperlänkar på Wikipedia.

Låt oss definiera avståndet mellan två personer a och b på Facebook med grund i konceptet "länk". Vi definierar detta predikat genom att x och y är "länkade" ifall det går att koppla samman dem genom vänskapsrelationer (så att t.ex. x är vän med z som är vän med t som är vän med y). Värdet på den här länken är antalet vänskapsrelationer som är involverade (i exemplet alltså 3). Vi definierar avståndet från a till b som den länk mellan dem med lägst värde.

Här ser vi tre olika länkar mellan a och b.
Den blå länken har värde 5, den rosa värde 7 och den orangea värde 6.

Så d(a,b) = inf{L | L är länk(a,b)}.

Är detta en väldefinierad metrik (metric) på rummet av personer på Facebook?

(i) d(a,b) = inf{L | L är länk(a,b)} = inf{L | L är länk(b,a)} = d(b,a)

(ii) d(a,b) kan inte vara lägre än noll, då inf{L | L är länk(a,b)} är antalet vänskapsrelationer för att komma från a till b - detta kan inte vara negativt.

(iii) d(a,b) = 0 endast om a och b är samma person; annars krävs det minst en vänskapsrelation för att komma från a till b.

(iv) Om d(a,b) = inf{länk(a,b)} = x, så är d(a,c) + d(c,b) = inf{L | L är länk(a,c)}+inf{L | L är länk(c,b)}, vilket som lägst kan vara x; det är det då c ingår i den länk mellan a och b som har lägst värde, dvs ifall c är en av de personer vars vänskaper ingår i kedjan. Om c inte är en av de personerna, så måste vägen från a till b via c vara längre än den kortaste vägen mellan a och b, så att d(a,b) ≤ d(a,c)+d(c,b).

Vi ser att d(a,c)+d(c,b) bara är samma som d(a,b)
ifall den streckade relationen finns, annars är d(a,b) mindre.

Då vet vi att d är en väldefinierad metrik.

Utifrån d kan vi sedan på standardmanér inducera en topologi T på rummet av Facebook-personer F, med bas-element av formen Bd(x,ε) - dvs mängden av alla personer vars avstånd till x definierat genom d är mindre än ε.

Här ser vi den röda mängden av alla personer inom avståndet 3 från x,
och den blå mängden av alla personer inom avståndet 2 från y.

Hur ser då rummet (F,T) ut?

Eftersom (F,T) är ett metriskt rum så är kompakthet samma sak som sekvenskompakthet (sequentially compact), så ifall varje oändlig sekvens i (F,T) innehåller en konvergent undersekvens (subsequence), så är rummet kompakt. Detta verkar trivialt sant för mig, då mängden användare på Facebook är ändlig, så en oändlig sekvens i (F,T) måste innehålla någon person en oändlig mängd gånger; definiera dessa som den konvergenta undersekvensen.

Ifall (F,T) är sammanhängande (connected) eller inte tror jag inte att jag kan svara på utan en djupare undersökning av hur rummet faktiskt ser ut. Vad jag kan konstatera är att det åtminstone kan finnas delmängder som inte är sammanhängande. Se bilden nedan.

A delas upp i Bd(y,3) och Bd(x,3)

Detta kan ontologiskt förstås som att gruppen av människor i A kan delas in i två stycken kretsar eller sociala grupper, nämligen Bd(y,3) och Bd(x,3).

På liknande manér kan man föreställa sig rummet av artiklar på Wikipedia - W - och den metrik som skapas genom att titta på hyperlänkskedjor mellan artiklarna.

Definiera avståndet mellan två artiklar a och b i W genom att d(a,b) = inf{länkkedja(a,b)}, där en länkkedja är en "väg" av hyperlänkar inom W från a till b, och värdet på länkkedjan är antalet sådana hyperlänkar som används. Avståndet är alltså så många hyperlänkar inom W som krävs för att komma från a till b på snabbast vis.

Är detta en väldefinierad metrik på W?

Ja, enligt samma argumentation som med F.

Så vi har ett till topologiskt rum, nämligen (W,T), med topologi inducerad från metriken ovan.

Med dessa topologier som grund kan vi undersöka hur de rummen jag intresserar mig för ser ut. Jag intresserar mig främst för två frågor, initialt:

1. Kan man genom att undersöka (F,T) se ifall de traditionella indelningarna av samhället (t.ex. klassindelningar) speglas i (F,T), eller om man kanske måste uppdatera vilka sociala grupperingar som används i t.ex. sociologisk forskning?

2. Kan man genom att undersöka (W,T) se ifall olika ämnen som traditionellt separeras på akademin är lika separerade i (W,T) som på akademin, eller ifall tvärvetenskapligheten redan är ett faktum?

Berkelys moderna relevans

George Berkely lade fram en ontologisk princip i sin idealistiska filosofi - esse est percipi. Existensen för de fysiska objekten utgörs av dess egenskap av att iakttas - "existence consists in being perceived". För att förtydliga: Berkeley menar inte (vad jag förstått) att ett ting, så att säga, ges tillåtelse att existera av det faktum att det iaktas - utan att ett tings själva existens utgörs av dess iakttagenhet. Denna ontologiska princip har sedan dess förkastats av många filosofer på grund av bland annat dess paradoxala konsekvenser kring ting som glider in och ut ur existensen (föreställ dig en penna som du lägger i en byrålåda som du sedan stänger; tror du verkligen att pennan slutat finnas då, och att den sedan "återuppstår" när du öppnar lådan igen?).

Men jag vill hävda att Berkeleys filosofi kan få djupare konsekvenser om man nyttjar den för att betrakta vår moderna existens. Esse est percipi är nämligen den princip som ligger bakom det snart allomfattande kravet på en närvaro vid Facebooks "sociala" plattform.

"Deltagandet har fått mer och mer av plikt över sig. Man känner att man måste logga in för att upprätthålla kontakter med släktingar, för att inte missa viktiga tillställningar, för att få jobb, för att kunna nå ut med sina egna arrangemang. Flödet börjar likna ett löpande band." 

Man kan säga att det finns en disciplinerande aspekt av närvaron på Facebook. Facebook är uppbyggt som så att den som är aktiv syns och den som är inaktiv sållas bort i människors flöde - i den nya webblogikens "fönster" till internet. Inte bara för företags sidor och hobbymusikers fangrupper, utan även för de privatpersoner som söker den vardagliga bekräftelsen i "like"-knappen. Gilla-knappen driver fram en existentiell kris när humana kvalitéer ska kvantifieras och mätas (och säljas); samma faktor syns här som i humaniorans svenska kris.

"“I’m on it nonstop, like nonstop, like 20 hours a day,” says Courtney, the one who looks like a 70s movie star.  “It’s, like, fun to get the messages,” Danielle says. “If someone ‘likes’ you, they think you’re attractive.”  “It’s a confidence booster,” says Jessica, 21, the one who looks like a Swedish tennis player."

Eftersom du existerar endast om du iakttages och du bara lyfts fram för iakttagande om du ger Facebooks algoritmer vad de vill ha, så disciplineras du till exhibitionism av existensiella skäl. Långsamt inlärs ett beteende genom pavlovsk stimulation där bilder på ens barn som äter fläks ut till snart sagt hela världen, blandade med rop på hjälp i mörka stunder och bekräftande av att man gillar Harry Potter. Genom att exponera sitt privatliv på detta vis så bekräftas man som person - man ges existens. Esse est percipi har blivit en existensiell princip, snarare än ontologisk.

Denna exhibitionism är vad som driver profiten hos den privata övervakningsindustrin - Facebook, Twitter, Snapchat, Google, Spotify, snart sagt alla uppseglande så kallade "IT-under" - de där som ska driva den svenska ekonomin och skapa de nya jobben (med andra ord den nya Messias-gestalten) - tjänar sina pengar genom att psykologiskt driva fram detaljer om vårt privatliv för att sedan sälja det vidare.

Vi bygger frivilligt det ultimata Panopticon, i Jeremy Benthams ord:

"[A] new mode of obtaining power of mind over mind, in a quantity hitherto without example."

Eller som Wikipedia beskriver det:

"The concept of the design is to allow all (pan-) inmates of an institution to be observed (-opticon) by a single watchman without the inmates being able to tell whether or not they are being watched."

Inte bara har vi mer eller mindre utan motstånd gett upp vårt privatliv till företag för att sälja vidare och tjäna pengar på, men i symbios med dessa företag finns den statliga övervakningsindustrin. Tack vare vår framdrivna, existentiella exhibitionism har stater världen över (främst USA, dock) bättre insyn i våra liv än någon sin förr. Den problematiska pseudonymiteten som dominerade det tidiga internet ger vika för det Panopticon som inte kan respektera en individs möjlighet att uttrycka sig utan dess närvaro och registrering.

Om polisens befogenheter

Johannes Westlund väljer att problematisera motståndet mot vissa polisiära befogenheter i ett blogginlägg. De centrerade citaten nedan är därifrån, om inget annat anges.

"Men så finns den här intressanta falangen som inte bara vill problematisera systematisk massövervakning. Som skriker högt när FBI, och senare domstol, ber Apple om nyckel för att underlätta upplåsning av en telefon. Som målar upp 1984 på väggen vid blotta tanken om att polismyndigheten ska ha rätt att plantera övervakningsprogram på misstänktas datorer. "

Westlunds tes tycks mig vara att vi behöver kunna skilja mellan de nya verktyg polisen behöver för att uträtta sitt arbete i en värld med nya tekniska villkor och den farliga massövervakningen.

Det är svårt att säga emot det. Självklart behöver man kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt, även om de kan tyckas motsägelsefulla. Problemet är att det ofta idag är så att det som presenteras som de ena inte sällan är det andra vid närmare undersökning. När Datalagringsdirektivet (DLD) först började drivas på för i Sverige hävdades att endast metadata kring epost skulle övervakas, och inte själva eposten; detta är såklart omöjligt och inte hur direktivet har implementerats i verkligheten. DLD är ett trivialt exempel på vad som presenterats som rimliga nya verktyg för det polisiära arbetet, men i själva verket också är "farlig massövervakning", eller en del av den mer generella mängden "saker som underminerar viktiga värden".

"Men den här idén om att det skulle vara farligt med en poliskår som, ibland, har möjlighet att överträda normala befogenheter, är någonting helt annat. Det är inte något som kommer från de etablerade politiska traditionerna omkring hur ett samhälle ska fungera. Vart landar vi om vi drar tanken vidare? Ska polisen inte ha rätt att köra för fort för att jaga brottslingar? Ska polisen inte ha rätt att göra husrannsakan? Ska polisen inte ha rätt att göra gripanden? De kan ju missbruka makten, potentiellt. Då landar vi i att polisen blir som en privatdäckare eller journalist. Någon som kan gräva lite i offentliga register och kanske säga "Jag tycker du är dum, och att du borde sluta". Polisen blir som ett medborgargarde. Ett i mängden. Och överideologin tycks allt mer närma sig anarkin."

Det handlar inte om att vara rädd för en poliskår med utökade befogenheter, utan en sund skepsis mot en myndighet som utövar tvångsmedel. Framför allt när dessa är hemliga, vilket ofta är fallet i IT-frågor. Man kan glida ner för en annan hal backe än den Westlund gör och fråga sig var vi landar om vi drar hans tanke vidare. Ska polisen ha rätt att ha ihjäl personer som ser brottsbenägna ut? Ska polisen ha rätt att tortera misstänkta tills de erkänner? Und so weiter...

Det vitala är alltså att grundligt undersöka ifall varje förslag utgör en möjlighet för polisen att bättre utföra det polisiära arbetet utan att inkräkta på andra värden, eller om det de facto inkräktar på andra värden; för att sedan ha diskussion om ifall detta intrång är värt effektivitetsökningen på polisens sida.

"Att inte ge polisen rimliga befogenheter gällande de enskilda fallen medan samhället förändras, teknikskiften sker, nedmonterar den allmänna säkerheten och hela fundamentet av en rättsstat som demokratin vilar på. "

Att sedan ge polisen utökade befogenheter riskerar också att nedmontera den allmänna säkerheten - vem känner sig trygg i en stat där polisen gör som den vill eller i en polisstat? Det finns ett "inbyggt" behov av att se till att polisen inte kan utföra sitt arbete hur effektivt som helst. Gråzoner är oumbärliga för ett levande demokratiskt samhälle.

"Konceptuellt är det inte konstigare att polisen får möjlighet att bryta sig in i datorer och övervaka än att polisen, under vissa omständigheter, får plantera avlyssning på telefonlinjer eller traska rätt in i människors hem. Det här under vissa omständigheter är en viktig nyckel. Jag tror inte det är någon som tror att det är bra att ge polisen ett carte blanche att göra vad de vill. Ett seriöst förslag invovlerar givetvis också ganska kraftiga begränsningar för när detta verktyg kan användas, vilka brott som är tillräckligt allvarliga och ifall det krävs domstolsgodkännande först. "

Konceptuellt har Westlund helt rätt i att det inte är konstigt att polisen får möjlighet att bryta sig in i datorer med målet att övervaka misstänkta. Det är ett beprövat, användbart tvångsmedel att övervaka i syfte att samla bevis i en pågående undersökning. Det är också viktigt att, som Westlund påpekar, ha begränsningar på de tvångsmedel som polisen tillåts använda; domstolsbeslut (helst inte hemliga då, såklart), t.ex. Det är viktigt att, som skrevs i Piratpartiets facebook-grupp, det är svårt, ansträngande och lämnar tydliga spår som man inte vill lämna, när tvångsmedel nyttjas. Vi har sett med t.ex. NSAs avlyssning att det blev enkelt att avlyssna vem som helst när systemen väl var på plats och det lämnade inga spår (förutom då de som Snowden lade ut...).

Men även om det inte finns någon konceptuell skillnad, är det viktigt att ibland fundera på om det finns någon annan skillnad som uppstår i det digitala rummet jämfört med det analoga. Ett aktuellt exempel i Sverige är "statliga trojaner" - med statsminister Löfvens ord:

"Med hemlig dataavläsning avses att de brottsbekämpande myndigheterna i hemlighet sänder en mjukvara, en så kallad trojan, till en dator eller en surfplatta. Man kan också ha en hårdvara placerad fysiskt i datorn och därigenom får den brottsbekämpande myndigheten besked om vilken information som finns i datorn och hur datorn används i realtid."

En trojan öppnar alltså en bakdörr till din dator, så att myndigheter (eller andra som hittar hålet!) kan övervaka eller styra den vid behov. Detta är konceptuellt inte konstigare än att avlyssna telefonlinan hem till dig. Dock finns skillnader: en avlyssnad koppartråd öppnar inte för andra att avlyssna den misstänkte - det gör en trojan, eftersom den öppnar en bakdörr i datorns säkerhet och skickar informationen över internet. Dessutom är en dator något mycket mer än en telefon, och avlyssning av aktiviteterna på en dator är ett mycket större integritetsintrång (att jämföra med att i hemlighet installera kameror överallt i ett hem).

Utöver detta så kan alltså polisen med dessa trojaner utnyttja datorn och inte bara avlyssna den. Kan man, så gör man, som man brukar säga. Lämnar inte detta utnyttjande tydliga spår, och jag ser ingen anledning till att den skulle göra det, så kommer det utnyttjas av polisen utan att misstänkta eller allmänhet vet om det.

Vidare kan man fundera på om det är polisens uppgift att sitta och utveckla sätt att ta sig runt datorsäkerhet, och om detta är ett effektivt sätt att spendera polisens pengar. Sen kan man såklart tycka att det hade uppstått perversa incitament till att förstöra allmän IT-säkerhet genom att upptäcka säkerhetshål (eller uppföra dem) och sedan hålla detta hemligt för relevanta företag, myndigheter och allmänheter, såsom NSA gjorde med Heartbleed.

Nåväl, nog om de "statliga trojanerna"; de var bara ett exempel på när något som verkar rimligt konceptuellt får märkliga och potentiellt oönskade effekter när det gäller polisiära befogenheter till tvångsmedel. Slutligen, jag är inte emot digital övervakning som koncept, eller ens hemlig dataavläsning, nödvändigtvis, men de måste åtföljas av en stringent debatt kring konsekvenserna av och villkoren för användnignen av dessa, samt en avvägning mot de värden som användningen av tvångsmedlen strider mot.

Identitet och fildelning

Det finns ett klassiskt filosofiskt problem kring identitet, nämligen det om förändring över tid. Hur mycket förändring tål min kropp/personlighet innan jag har blivit en annan person än den jag var tidigare? Man kan tänka på problemet på flera olika sätt: i termer av beståndsdelar, i termer av egenskaper, och i termer av kontinuitet.

När man tänker på identitet över tid i termer av beståndsdelar (en materialistisk hållning?) så kan man t.ex. anta positionen att en person (eller egentligen vilket ting som helst) är samma person så länge någon byggsten hos personen från tidpunkt ett kvarstår vid tidpunkt två. Hållningen stöter på problem när man jämför den med våran intution - vi skulle intuitivt säga att Göran Persson är samma person idag som när han blev statsminister, trots att kanske varje atom i hans kropp bytts ut sedan dess.

Om man då å andra sidan tänker i termer av egenskaper så frågar man sig ifall personen vid tidpunkt ett delar egenskaper med personen vid tidpunkt två. Det här tankesättet har sina egna problem - bland annat kan man ju tänka på identiteten som en egenskap i sig, och då blir definitionen cirkulär. Dessutom är väl en person mer än sina egenskaper? Även om Göran Persson inte längre är statsminister, blivit hårdrockare, skaffat långt och fluffigt hår, klär sig som en hipster och livnär sig genom att svetsa rör under vatten så är han ju fortfarande Göran Persson, väl?

Namn är intimt kopplat till identitet, som vi märkte i resonemanget ovan. Hur ska vi referera till Göran Persson, utom genom hans namn? Det är ju hans namn som särskiljer honom språkligt och idémässigt från alla andra människor som liknar honom. Samma typ av unikt namngivande finns i fildelningskontexten. Varje fil har en hash - ett namn - som ens torrentklient känner igen när den söker igenom DHT och liknande, och denna hash identifierar unikt en viss filuppsättning, som jag förstått det.  I boken "When Google met WikiLeaks" talar Julian Assange om behovet av samma struktur i allmänhet på nätet - att alla filer, hemsidor, etc, tilldelas unika namn för unik identifiering.

Kontinuitetsperspektivet kan till exempel vara att om personen vid tidpunkt två har minnen av hur det var att vara sig själv vid tidpunkt ett, så har den fortfarande samma identitet. Ett annat sätt att se på identitetskontinuitet är att säga att så länge din omgivning identifierar dig som samma person så är du det - dvs någon form av externalism.

Den här frågan har relevans t.ex. för vårat juridiska system. Om en person inte längre är den som mördade fru Janssons katt för tio år sedan, så kan man knappast döma honom för brottet. Om ens identitet inte håller längre än säg två år, hur kan då fyra års fängelse rättfärdigas? Det vore ju att frihetsberöva en oskyldig person.

Men frågan har också relevans för frågan om upphovsrätt, på ett sätt som spetsas till av internet och specifikt av BitTorrent-protokollet. Det har länge varit ett problem att definiera hur stor del av ett verk som får reproduceras utan att det sägs inkräkta på olika rättigheter; hur långa citat kan man skriva i en recension; hur stor inspiration får jag få från ett gammalt verk vid framställandet av ett nytt; osv. Idag är det otroligt vanligt att människor via BitTorrent delar med sig av så lite som 0,1% av ett upphovsrättsskyddat verk. Konstituerar det här ett brott mot upphovsrättslagen?

Det här beror alltså på ens syn på identitet över tid. Frågan om identitet över tid handlar ju också om identitet och konstitution - som vi såg i den materialistiska diskussionen. När uppnår en torrentskapad fil sin identitet? Vid fullständighet, halvvägs eller så fort minsta del som går att identifiera som en del av filen skapats?

Personligen lutar jag mig oftast mot någon form av kontinuitetsteori. Ur den drar jag slutsatser om varför vi t.ex. ser på företeelser som schizofreni som "sjukdomar" eller "störningar" - vi kan inte observera en tillräcklig kontinuitet i personens handlande (vilket behavioristiskt för betraktaren implicerar identiteten hos individen) och därför upplever vi det som ett sjukligt tillstånd.

Samma tänkande kan appliceras på staten. Staten måste vara kontinuerlig i sitt agerande, i sin identitet; annars tappar medborgarna tilliten och förtroendet för densamma. En stat som erbjuder pensioner ena året men inte andra, eller kanske inför lag om samtycke och sedan avför den igen inom ett år, eller kanske aviserar att man ämnar stänga Öresundsbron ena dagen för att ta tillbaka det nästa dag, den tappar förtroende hos medborgarna, för att man inte känner att man vet vem den är - att dess identitet är densamma över tid.