1984: USA och det ständiga kriget

Nedan följer ett försök till att visa att USA befinner sig i den typ av krig som beskrivs i 1984 och hur detta skedde.

Kapital är självförökande pengar. En hörnsten i kapitalismen är att en kapitalist investerar pengar i någonting som ska ge avkastning på sikt, en avkastning som i sin tur ska återinvesteras i en evig cykel av kapitalackumulation. Denna ackumulation sker på grunden av ökande produktivitet och tillväxt. Detta på grund av profitkvotens fallande tendens. I en etablerad sektor leder konkurrens till att profitkvoten närmar sig noll, och därför kan ökad profit bara tas ut genom finnandet av nya sektorer eller nya utvecklingar som kan exploateras för en tid. Därför är kapitalismen sådan att den söker eviga former av produktivitetstillväxt.

Försvinner investeringsmöjligheter så kan inte kapitalet flerfaldiga sig, vilket leder till kris, då kapital måste föröka sig konstant för att bekosta tidigare lån och investeringar. Därför är kapitalismen sådan att den söker eviga möjligheter till investering.

Det är därför som kapitalismen fungerar så väl i symbios med krig. Ett krig är som ett hål, vilket slukar investerat kapital utan att profitkvoten faller. Krigsmarknaden blir inte mättad på produktion, eftersom det kapital som införs genom vapen, ammunition och liknande de facto förstörs. Krig är ett idealt tillstånd för kapitalister just för att man inte behöver kämpa emot marknadsekonomins inneboende tendens till ett ekvilibrium som sedan forcerar profitkvoten mot noll.

"Problemet stod i att hålla industrins hjul igång utan att öka världens egentliga tillgångar. Varor måste produceras, men de fick inte fördelas. Och i praktiken var det enda sättet att uppnå detta att föra ständigt krig.
Krigets egentliga uppgift är förintelse, inte nödvändigtvis av människoliv, men av produkterna av människors arbete. Kriget är en metod att krossa i bitar eller blåsa ut i stratosfären eller sänka i havsdjupen sådant material som annars kunde brukas till att skapa alltför stort välstånd bland massorna och därmed, på lång sikt, en alltför hög intelligens och insikt." (1984, s. 176)

"War empowers Washington. It centralizes. It provides a rationale for federal authorities to accumulate and exercise new powers. It makes government bigger and more intrusive. It lubricates the machinery of waste, fraud, and abuse that causes tens of billions of taxpayer dollars to vanish every year."

Precis som köttindustrin behöver köttätare så behöver krigsindustrin krig. Krigsindustrin kan överleva i fredstid på så vis att upprustning kräver produktion, men inte på obegränsad tid, just för att inget investerat kapital förstörs. En stor krigsindustri är därför en viktig pådrivare till en krigspolitik, precis så som Eisenhower varnade för 1961.

"We have been compelled to create a permanent armaments industry of vast proportions. Added to this, three and a half million men and women are directly engaged in the defense establishment. [...] [T]his conjunction of an immense military establishment and a large arms industry is new [...]. The total influence -- economic, political, even spiritual -- is felt in every city, every Statehouse, every office of the Federal government. [...] In the councils of government, we must guard against the acquisition of unwarranted influence [...] by the military-industrial complex. We must never let the weight of this combination endanger our liberties or democratic processes."

Om vi stannar i det amerikanska perspektivet en stund så ser vi att just det sistnämnda är något som inträffat de senaste två decennierna. Sedan 2001 lever amerikanerna under ett de facto undantagstillstånd genom lagar som Patriot Act. Dessa lagar har stöd från en stor grupp amerikaner, som, i Goldsteins ord genom Orwell, betraktar sig själva som upplysta och framstegsvänliga. Samma människor ger sitt stöd till CIA:s aktiva tortyrprogram och upprättande av rättsvidriga fängelsen utomlands, som till exempel Guantanamo. På Guantanamo sitter fångar som aldrig kommer få den behandling en rättsstat kräver. Barack Obama gick till val med löfte om att stänga fängelset, men har konstaterat att de som sitter där är för farliga för att släppas fria, men omöjliga att åtala. Undantagstillståndet är en så mäktig myt, för att tala med Harari, att det krävs mer än en valkampanj för att ens motverka det. Liberalen blev auktoritär.

"Men i fjärde årtiondet av 1900-talet hade alla huvudströmningar inom det politiska tänkandet redan blivit auktoritära. Det jordiska paradiset hade avförts ur diskussionen just i det ögonblick det blev möjligt att förverkliga. Alla nya politiska teorier, vad de än kallade sig, ledde nu tillbaka till hierarki och styrning. Och under den allmänna skärpning av åskådningar och atttyder som ägde rum omkring 1930, blev metoder som länge varit övergivna, i vissa fall i hundratals år - fängelse utan rättegång, krigsfångars slavarbete, offentliga avrättningar, tortyr för att tvinga fram bekännelser, bruket av gisslan och förflyttning av hela befolkningar - inte bara vanliga på nytt, utan tolererade och till och med försvarade av människor som betraktade sig själva som upplysta och framstegsvänliga." (1984, s. 185)

Undantagstillståndet i USA uppkom genom två krafter: den externa attack som var 9/11, vilken inducerade det psykologiska tillstånd som är nödvändigt för krig - en instinktiv tillit till härskarna och ett underkastande av tillfälliga umbäranden; och det militär-industriella komplexet som sökte möjlighet att förstöra kapital i en postsovjetisk värld. Krigen i Afghanistan och framför allt i Irak blev följden. Dessa krig har varit politiska och humanitära katastrofer för USA, men de har varit komplexets bästa vän i historien. Efter femton år av permanent krigstillstånd har det amerikanska folket vant sig vid en tilltagande militarisering - det svar som makthavarna erbjuder på hotet utifrån.

There’s a constant drumbeat of discussion about how to keep ourselves “safe” from terrorism in a world in which freelance lunatics with an assault rifle or a truck can indeed kill startling numbers of people in suicidal acts. The problem is that, in this era, preserving our “safety” always turns out to involve yet more bombs and missiles dropped in distant lands, more troops and special operators sent into action, greater surveillance of ourselves and everyone else. In other words, we’re talking about everything that further militarizes American foreign policy, puts the national security state in command, and assures the continued demobilization of a scared and rattled citizenry, even as, elsewhere, it creates yet more uprooted souls, more children without childhoods, more refugees. Our leaders — and we, too — have grown accustomed to our particular version of eternal “wartime,” and to wars without end, wars guaranteed to go on and on as more parts of the planet plunge into Hell. 

"[...] på samma gång gör medvetandet om att befinna sig i krig, och därmed i fara, det till ett till synes naturligt, oundvikligt överlevnadsvillkor att all makt är överlämnad åt en liten härskarkast." (1984, s. 177)

Krigen är nämligen del av det som George W. Bush kallade "The Global War on Terror", proklamerat den 12 september 2001. Det är ett oändligt krig, ett krig som inte kan vinnas, därför att det saknar en fiende som kan besegras. Det är ett krig som är djupt kännetecknat av en annan sorts undantagstillstånd än det klassiska kriget. Där det klassiska kriget var en desperat och vanvettig kamp för vinst med alla medel, så är det amerikanska moderna kriget ett krig som förs för att föras, utan mål, utan strategi, utan möjlig väg till fred. De problem som det moderna kriget förment skulle bekämpa göds i själva verket av kriget, vilket leder till att mer vapen och bomber förs in på slagfälten till ljudet av krigsindustrins enorma vinster.

And I think often enough about our response to all this, the one we’ve practiced for the last 15 years — more bombs, more missiles, more drone strikes, more advisers, more special ops raids, more weapons deals and with it all not success or victory by any imaginable standard, but only the further destabilization of increasing regions of the planet, the further spread of terror movements, and the generation of yet more uprooted human beings, lost children, refugees — ever more, that is, of the terrorized and the terrorists.

"Vill man förstå arten av det pågående kriget [...] måste man först och främst inse att det omöjligt kan avgöras." (1984, s. 174)

Kriget mot terrorismen skapar en möjlighet till kontinuerlig kapitalförstörelse utan sociopsykologiska repressalier. Om befolkningen tvingats till annan kapitalförstörande aktivitet, som att bygga katedraler eller liknande, hade den inte varit i det psykologiska stadie som krävs för att inordna sig i ett hierarkiskt samhälle. Kriget har den psykologiska effekten att omforma medborgarnas psyke på detta vis att de accepterar hierarkin och dess baksidor. För den psykologiska vinsten med krig är det alltså avgörande att det inte tar slut, då själva krigstillståndet är det prerekvisit som vinstens fortgång lever på. För den ekonomiska vinsten med kriget är det också avgörandet att det är beständigt, eftersom ett vunnet krig inte tillåter mer förstörelse av kapital (om ändå en viss investeringsmöjliget, se Marshallplanen).

"Kriget fullgör sålunda inte bara den nödvändiga förstörelsen, utan åstadkommer den också på ett psykologiskt godtagbart sätt. I princip vore det ytterst enkelt att slösa bort världens överskottsarbete på att bygga tempel och pyramider, att gräva gropar och fylla igen dem, eller till och med tillverka stora mängder varor och bränna upp dem. Men detta skulle endast skapa en ekonomisk och inte en emotionell bas för ett hierarkiskt samhälle. [...] Det spelar ingen roll om ett krig verkligen äger rum, och eftersom någon avgörande seger inte är möjlig spelar det heller ingen roll om kriget går bra eller dåligt. Allt som behövs är att krigstillstånd råder. " (1984, s. 177)

 Att vinna ett krig medför också ett behov av att hantera den besegrade befolkningen. Generellt kan detta göras genom två metoder - utplåning eller assimilering. Att utplåna en befolkning är ogörligt på grund av humanitära konventioner, politiska konsekvenser och praktiska omständigheter. Att USA skulle utplånat den irakiska befolkningen 2003 är otänkbart. Men lika otänkbart är det att man skulle ha assimilerat irakierna. Att drygt 35 miljoner irakier - en tiondel ungefär av den amerikanska befolkningen - skulle kunna integreras i det amerikanska samhället på ett av hierarkin önskvärt sätt är otänkbart.

"Eurasien skulle till exempel med lätthet kunna erövra de brittiska öarna, som geografiskt hör till Europa [...]. Men detta skulle kränka den kulturella integritetens princip, som på alla sidor efterföljs även om den aldrig formuleras. Om Oceanien skulle erövra de områden som en gång kallades Frankrike eller Tyskland vore det nödvändigt antingen att utplåna invånarna, en uppgift av stor rent fysisk svårighet, eller också assimilera en befolkning om cirka hundra miljoner människor [...]." (1984, s. 179)

Därför fortgår kriget genom ockupation på obestämd tid. USA har inte avslutat några krig sedan 2001, bara inlett nya. Femton år senare är situationen i Afghanistan i det närmaste oförändrad jämfört med 2001. Irak är lika långt ifrån fred idag som för tio år sedan. I Yemen pågår en våldsspiral som efterhand rättfärdigar fler och fler amerikanska bomber. Insatserna på olika platser i Afrika ökar våldsamt under 2010-talet och står för en allt större utgift. Det är svårt att se hur denna spiral ska sluta, och det är just detta som är kriget mot terrorismens främsta karakteristika - det kommer inte ta slut, utan bli permanentat och normaliserat. Inga territoriella erövringar kommer att ske eller förhindras genom kriget mot terrorismen. Det är ett krig som motiverar ett permanentande av en hierarkisk samhällsstruktur "på hemmaplan".

"Men även om [kriget] är verklighetsfrämmande är det inte meningslöst. Det förtär överskottet av konsumtionsvaror, och det medverkar till att bevara den speciella psykiska atmosfär som ett hierarkiskt samhälle behöver. Krig är, som vi får se, numera helt en inrikes angelägenhet. [...] Kriget förs av varje härskargrupp mot sina undersåtar, och krigets mål är inte att utföra eller förhindra territoriella erövringar, utan att bevara samhällsstrukturen oskadd." (1984, s. 181)

Genom att sakna definierbara segervillkor så skapar kriget mot terrorismen utmärkta karriärsbanor för militärer. Idag sållas inte generaler ut på grundval av att de kan avsluta krig så fort som möjligt med så stor del av uppsatta mål uppfyllda som möjligt; de sållas ut på grundval av att de kan spendera stora mängder skattepengar på otroligt intrikata operationer över hela världen; kort sagt på grund av att de tjänar det ständiga kriget och mekanismerna bakom väl. Så konditioneras hela militärmakten i USA långsamt till att glömma bort att krig en gång i tiden var tänkta att avslutas. Det krävs inte längre att militären gör sitt jobb effektivt - t.o.m. SOCOM (US Special Forces Operations Command) erkänner att den amerikanska militären är bra på att döda människor och förstöra länder, men inte på att vinna krig.

"Men då kriget bokstavligen blir kontinuerligt upphör det även att vara farligt. Då kriget är kontinuerligt finns det ingenting som kan kallas militär nödvändighet. [...] Som vi sett utförs fortfarande en del forskning som kunde kallas vetenskaplig för militära ändamål, [...] och dess oförmåga att visa upp resultat är inte viktig. Effektivitet erfordras inte längre, inte ens militärt. I Oceanien är ingenting effektivt utom tankepolisen." (1984, s. 181)

Det enda som måste vara effektivt är den propaganda som krävs för att motivera krigsinsatsen. För att underlätta det uppdraget har man förändrat krigets operativa form under kriget mot terrorismen. När USA sätter in "boots on the ground" så måste makthavarna ta ansvar inför folket. Varje gång en amerikansk soldat dör i fält vänds opinionen lite närmare revolution mot tingens tillstånd. Förr hade man inget alternativ till att faktiskt låta soldater dö i krig, och därför var härskarna tvungna till att avsluta dem kvickt, på grund av ansvarsutkrävande från folket.

"Så länge krig gick att vinna eller förlora kunde ingen härskarklass vara totalt ansvarslös." (1984, s. 181)

Idag har man genom drönarkriget och andra insatser för att sätta så mycket avstånd - geografiskt och kausalt - som möjligt mellan amerikanska medborgare och själva den förstörelse som utgör kärnan av det krig som förs. Idag sitter amerikanska soldater i hytter i Nevadaöknen dag ut och dag in. Det är deras halva av krigföringen. Den andra halvan består av skräckslagen bevakning av himlen, med för betraktaren plötsliga och godtyckliga bombnedslag. På så vis befästs även den mellanfolkliga hierarkin där USA intar sin härskarposition.

I stor utsträckning förs dagens relevanta krig med amerikanska vapen, då USA kontinuerligt stått för mellan en tredjedel och hälften av all vapenexport i världen de senaste 20 åren, med en peak på 70% 2011. Marillyn Hewson, chief executive på Lockheed Martin - ett av de större företagen inom den amerikanska krigsindustrin, uttalade 2015 att den utbredda oroligheten i Mellanöstern utgjorde en möjlighet för tillväxt.

 "Men i rent fysisk mening berör kriget rätt få människor, merendels utbildade specialister, och vållar relativt små förluster. [...] I civilisationscentra betyder kriget föga mer än en ständig brist på konsumtionsvaror samt då och då en raketbombskrevad som medför något tjugotal döda. Kriget har i själva verket ändrat art." (1984, s. 173-174)

Utöver att dehumanisera krigföringen genom att ha maskinella mellanlager mellan våldsverkare och våldsutövning så blir krigföringen av med sin etiska struktur. Den distans som skapas mellan de stridande parterna förfrämligar fienden och alienerar drönarpiloten från kriget. Genom detta förstärks och göds det ständiga kriget.

"Motpartens topologi står i specifik förbindelse med det andliga ställningstagandet gentemot motståndaren. Han framstår som min fiende (justus hostis), med precis lika många rättigheter som jag. Överlägsenheten i topologisk bemärkelse, alltså “ovanför-motståndaren-varat”, medför ett annat ställningstagande gentemot motståndaren. Förintelsemediets assymetri förleder den överlägsna parten till en helt annan syn på den underlägsne. Med detta i åtanke framlägger Carl Schmitt en mycket fascinerande tes i “Der Nomos der Erde”: “Den överlägsne tar sin vapenmässiga överlägsenhet som intäkt för sin justa causa (rättmätiga sak) och förklarar fienden en förbrytare, eftersom man inte längre förmår realisera begreppet justus hostis”." (Byung-Chul Han)

Idag bedriver "den fria världens ledare" ett permanent krig mot snart sagt alla invånare på denna planet. USA strävar efter (och tror sig besitta) förmågan att militärt ingripa var som helst på jorden inom en timmes tidsram. Detta mål blir tydligt då man studerar den pandemiska spridningen av amerikanska militärbaser över världen. Det traditionellt stora hotet - det som kan skapa ett riktigt krig mot de förenta staterna - Ryssland kan neutraliseras innan ett enda kärnvapen kan avfyras som motreaktion. I en sådan situation har världen förvandlats till en enda polisstat, vilket blir ännu tydligare när man betänker den totala övervakningen som USA utsätter snart sagt alla människor för. I samarbete med amerikanska företag som redan är tätt knutna till DoD, CIA, NSA och amerikanska utrikesdepartementet - främst av alla Google - kan amerikanska intressen säkras genom extensiv manipulation och kontroll av det främsta informationsmediet av idag - Internet.

"En delorsak till detta var att ingen regering i förfluten tid hade resurser till att hålla medborgarna under ständig övervakning. Boktryckarkonsten gjorde det likväl lättare att manipulera allmänna opinioner, och film och radio, förde processen vidare. Med utvecklingen av televisionen och det tekniska framsteg som möjliggjorde både mottagning och sändning genom samma apparat blev privatlivet avskaffat. Varje medborgare, eller åtminstone varje medborgare som var värd att bevaka, kunde man nu hålla under polisens ögon och inom hörhåll för officiell propaganda tjugofyra timmar av dygnet, medan alla andra kommunikationskanaler var stängda. Möjligheten att genomföra inte bara total lydnad inför statens vilja utan även total likriktning av alla åsikter existerade nu för första gången." (1984, s. 186)

Slutligen: USA befinner sig i det ständiga kriget som det karakteriseras i 1984 på grund av en historisk situation med två huvudfaktorer:

1. Den externa chocken i och med, och den psykosociala effekten av, angreppen den elfte september 2001.
2. Den fertila jorden i form av ett kraftigt utbyggt, välfinansierat och syfteslöst militär-industriellt komplex.

Det är inte Facebook som ska granska nyheter, det är medborgaren

Såhär i veckorna efter Trumps seger i det amerikanska presidentvalet har "fenomenenet" fejk-nyheter och falsk information diskuterats flitigt. Mellan raderna kan man läsa att Trump inte kunnat bli vald om inte människor matats med felaktig information under kampanjen. Mycket ansvar har av vissa lagts på Facebook, som fått ta emot många angrepp för att de inte har någon form av "försvar" mot falsk information och fejk-nyheter.

Och det finns en viss poäng i detta. Om det är så som jag läst, att 44% av amerikaner får sina nyheter genom sitt Facebook-flöde, ja då är det klart att Facebooks sorteringsalgoritmer har haft en inverkan på deras uppfattning av valkampanjerna. Om Google vid undersökningar kunnat influera hur potentiella väljare tänker genom att ändra ordningen på de översta fem sökresultaten, så kan Facebook så klart influera hur väljare tänker genom att ändra vad de ser.

Men det är fegt att lägga ansvaret vid Facebooks fötter. Det är att ge upp sitt demokratiska ansvar. I en demokrati innehas det högsta ämbetet av väljaren - medborgaren - och därmed innehas även det största ansvaret av väljaren. I det ansvaret ingår att kritiskt granska och söka information att grunda sina val på. Det är uppenbarligen inte att ta sitt ansvar att låta Facebooks algoritmer sköta gallringen av information åt en, när den informationen ska nyttjas för att utöva sin demokratiska rättighet.

Facebook är nämligen inte en objektiv nyhetsförmedlingsplattform. Facebook är en plattform för socialt nätverkande. Den kanske maskerar sig som nyhetsplattform ibland - t.ex. genom att införa Instant Articles - men det är ett rent affärsdrag med ett syfte: att få besökare att stanna i sitt flöde. Där bidrar Facebook till enkelspårigheten hos människors informationsintag, men det är inte deras fel att människor sen faller för deras affärsmodell, utan det ansvaret bär varje individ själv.

Själva idén att man kan lita på ett informationsflöde som gallras av tredje part är fundamentalt felaktig. Ett sådant flöde kommer alltid att snedvrida ens informationsintag på något sätt. Än värre blir detta av att vi inte har någon insyn i Facebooks algoritmer. Om du som medborgare i en demokrati tänker använda en plattform för informationsintag, så måste du som minsta insats veta hur den sorterar din information åt dig. Detta vet vi med en plattform som Reddit, åtminstone i viss mån, men inte med Facebook. Därför är det oansvarigt att använda Facebook för att inhämta information.

Det är inte heller Facebooks fel att människor inte klarar av att läsa och granska sitt intag av nyheter. När människor tror på uppenbart felaktiga nyheter så är det inte Facebook som gjort dem godtrogna, det är deras eget ansvar. I informationssamhället finns det ingen ursäkt till att inte googla en extra gång när tveksamma nyheter skickas till en - det kostar en kanske 10 sekunder att genomföra en snabb koll: har några andra sidor skrivit om detta? Att sedan läsa och granska budskapet kritiskt är nästa steg, något som tar något längre tid, men som likfullt är nödvändigt för medborgaren i ett demokratiskt samhälle.

Om det är någon kris som hela denna mediacirkus kring fejk-nyheter och falsk information blottlägger, så är det läsandets kris. Jag vill inte moralisera över att det var bättre förr, när barnen läste böcker istället för att spela datorspel. Det är inte mediet som spelar roll, det är vad som sker när mediet konsumeras, och vilket urval man gör i sin mediekategori.

I Uppsala Nya Tidning kunde vi 2013 läsa hur flera professorer i historia slog larm om hur deras elever inte kunde ta in instruktioner skriftligt och inte förstod tentafrågorna. Enligt dem har en majoritet problem med språket. Studenternas ordförråd är väldigt bristfälligt, och deras ordförståelse och grammatik så dålig att de inte kan göra sig förstådda i skrift. Det är allvarligt att studenter som gått ut gymnasieskolan kan ha så dålig svenska. Det är än allvarligare att det alltså är normen.

(De understryker för övrigt i texten att det inte handlar om en ökad mängd invandrare, utan att invandrarna utmärker sig med att ha bättre grepp om svensk grammatik än infödda svenskar.)

Att studenterna inte heller klarade av att läsa sin kurslitteratur kritiskt bekräftas i en artikel i Expressen. Där uttalar sig Hanna Enefalk, lektor i historia vid Uppsala Universitet, och säger att "vi inte ens kan kommunicera eftersom många saknar de basala komponenterna som behövs för att börja lära sig.".

Jag tror det låter konstigt det vi säger - "på en av mina delkurser läste jag hela boken!" Det är ju meningen att vi ska läsa hela böcker.

Så säger en av de intervjuade studenterna. Om inte studenter som får betalt för och vägledning i att läsa och granska litteratur klarar av att läsa och förstå texter, hur ser då situationen ut för vanliga medborgare med sämre utgångsläge för att öva sitt kritiska läsande?

Magnus Henrekson, professor i nationalekonomi, och Sebastian Jävervall, doktorand i nationalekonomi, har författat en grundlig rapport om kunskapsläget i svensk skola. Där kan man bland annat utläsa hur kraftigt svenska ungdomars läsförståelseförmåga försämrats.

I samma rapport kan man tydligt se hur olika matematiska förmågor också klart försämrats bland svenska elever. Framför allt står problemlösningsförmågan ut. Svenskar blir alltså sämre på att se mönster och generella former, och på att sedan applicera sina insikter på problem.

Kombinationen dåliga matematiska förmågor och dålig läsförståelse ger en medborgare som inte kan utföra sitt uppdrag. Den medborgare som inte kan se mönster i flera olika källor som den inte kan läsa, den kan inte heller kritiskt granska information på ett sätt som behövs för en fungerande demokrati.

Men det handlar inte bara om att kunna, utan också om att vilja. Publikationen NewRepublic hävdar att den förhöjda konsumtionen av fejk-nyheter under den amerikanska valsäsongen inte berodde på dålig källkritik, utan på en vilja att bekräfta sina förbestämda åsikter. Ett sökande efter bekräftelse som alltmer kännetecknar vår nätvaro på platser som Facebook.

It was this partisan appetite for validating narratives that caused the spike in popularity for fake news.

I tidigare nämnda Expressen-artikel så utvecklar ett par intervjuade studenter ett resonemang om varför de tror att läskunnigheten försämrats så kraftigt i deras generation:

- Man borde traggla mer med läsningen, men det orkar man inte riktigt, säger Josefin Wahlund.

[...]

- Vi har hela tiden distraktioner, mobiltelefonen, datorn... det är så lätt att få snabb information. Då känns det tungt att sitta och ta sig igenom 1 000 sidor, att försöka ta ut vad som är viktigt, förstå och analysera, säger Mikaela Annerstedt Hamberg.

- Vi har inte lärt oss att skumma igenom text och ta ut det relevanta. På gymnasiet fick man inte det verktyget överhuvudtaget, säger Maria Åberg.

- Jag tog två sabbatsår, läste två böcker på de åren och hade inte läsvanan inne. Det blev en chock för mig att börja på universitetet, säger Josefin Wahlund.

Maria Åberg tror att de tillhör en rastlös generation, som har många krav på sig samtidigt.

- Jag måste hela tiden se nyttan med allt jag gör. Går jag en promenad, måste jag samtidigt lyssna på en podcast, jag kan knappt titta på en film utan att samtidigt göra något annat, säger hon.

- Man ska ju egentligen lägga 40 timmar i veckan på sina studier, men det finns outtalade krav av att man ska vara så mycket mer än bara en duktig student: driftig, social, träna, skaffa sig kontakter, driva företag vid sidan av, sticka ut - ha en wow-faktor, säger Mikaela Annerstedt Hamberg.

Det blir stressande, och det gör att det är svårt att fokusera på inläsningen.

- Det känns lite som att alla i vår generation har koncentrationssvårigheter, säger Mikaela Annerstedt Hamberg.

De känner ingen som hoppat av utbildningen än, men flera gör omtentor.

- Många har bara fokus på det sociala. Själv får jag ofta påminna mig om att utbildningen faktiskt kostar mig pengar, säger Josefin Wahlund.

Tiden räcker inte till, även om det känns trist att studierna blivit "inmatning och utspottning", som i skolan.

Den upplevelse de karakteriserar finns väl beskriven i den magnifike filosofen Han Byung-Chuls bok Trötthetssamhället. Han kallar det en återgång till det Vita Activa som präglar livet för det djur som behöver kämpa för sin överlevnad. Den multitasking som omhuldas så idag, och som omnämns som ett krav av Maria Åberg, är i grunden samma levnadslogik som präglar det jagade djurets liv. Det villebråd som inte har uppmärksamheten splittrad åt tillräckligt många håll överlever inte. Han anropar det medeltida klosterväsendet som ett paradexempel på en livslogik vi behöver idag - Vita Contemplativa. Ett liv som präglas av djupläsning, långvarig koncentration och självdisciplin. Det är svårt att inte hålla med honom.

Att härleda ett är ur ett bör

David Hume tillskrivs allmänt äran (eller skulden, beroende på vem du frågar) av att ha formulerat "är-bör"-problemet, nämligen att vi inte nödvändigtvis kan härleda ett normativt "bör" ur ett deskriptivt är. Ur etisk synvinkel ställde denna iakttagelse saker på sin ända. Hume själv ansåg "the imperciptible change" från ett är till ett bör vara ogiltig. Huruvida distinktionen är korrekt eller inte, och vidare av godo eller ondo, är alltjämt en trätofråga. Sam Harris, t.ex, anser att "ought-is" ofrånkomligen skapat en "brandvägg mellan fakta och värderingar", och är anledningen till att människor vägrar förlika sig med tanken på att vetenskapen kan staka ut en moralisk sanning. För andra belyser Hume ett viktigt faktum: nämligen att vi inte kan härleda normativ kunskap ur deskriptiv dito. En slutsats som är sprungen ur Humes iakttagelse är att vi ska akta oss för det naturlistiska felslutet, d.v.s. att utgå ifrån att allt som är naturligt är av godo. (Det kan vara klokt att akta sig för att behöva definiera "naturligt" också, när man ändå håller på)

Vad jag emellertid vill tala om är den omvända tendensen: en benägenhet att i rättrådighetens namn härleda ett är ur ett bör. Emellanåt tycker jag mig kunna skönja en tendens hos allt för många att inte bara försöka skapa en brygga mellan deskriptiv och normativ vetenskap, utan att överhuvudtaget förkasta all hänsyn för att de två metoderna existerar avskilt från varandra. Istället för att konstatera vad som är, och ur det härleda vad som bör vara, så väljer man att i första ledet fastställa vad som bör vara, och blir så hänförd av sin egen vision att man helt enkelt slår fast att så är det också.

Exempel är på sin plats, antar jag. Ett av de mer talande torde väl vara synen på människan som en Homo economicus, den varelse vars existens kablades ut av ekonomer som med hjälp av eleganta modeller kunde visa att en individ som söker att maximera sin tillvaro fattar därför rationella beslut som inte påverkas av direkt irrelevanta yttre eller inre faktorer, såsom emotioner. Det är en djupt rationalistisk syn på människan, som inte lämnar utrymme för saker vi tar för givna som en del av den mänskliga upplevelsen: samarbete, altruism, beslut fattade i affekt o.s.v. Detta var en normativ föreskrift: människor bör agera på detta viset för att maximera sin tillfredsställelse. Sakta men säkert förvandlades detta från ett normativt påstående till ett deskriptivt faktum. Ekonomernas modeller utgick ifrån att individer agerade utifrån ett antal på förhand givna premisser, och när verkligheten bestred förutsägelserna var det folket det var fel på, inte modellerna. Ur sina resonemang om hur människor borde agera landade man helt plötsligt i ett entydigt konstaterande av hur människor är.

Det finns fler instanser av detta. Idén om kön som en alltigenom social konstruktion tycks grunda sig på följande antaganden:

(1) Vi bör uppnå ett samhälle med total jämlikhet mellan könen;
(2) Ifall kön som biologiskt koncept existerar kan det förklara och i viss mån motivera skillnader mellan könen

Alltså existerar inte kön som biologiskt koncept.

Här har vi ytterligare ett paradexempel på hur vi går från ett moraliskt "bör" till ett faktamässigt "är". Följden blir en oinformerad diskussion, och en politik som vilar på en grundval vars absurditet framgår med all önskvärd tydlighet när den dras till sin spets. Ironiskt nog är det som möjliggör detta just vår oförmåga till åtskillnad mellan "är" och "bör" - vi faller i fällan att anta att naturalistiska skillnader mellan könen skulle motivera ojämlikhet!

Det är här vikten av Humes distinktion blir så viktig: ifall vi inte håller isär dessa två öppnar vi inte bara upp för förvirring och naturalistiska felslut, utan även för revisionism och verklighetsfiltrering. Vi ger oss ut på moraliska korståg för att få världen att anpassa sig efter våra ideal, som vi tycker är själva förkroppsligandet av rättvisa och godhet, utan att kännas vid det faktum att världen existerar som en entitet oberoende av oss (något Hume säkerligen inte hållit med mig om). Världen-i-sig tar inte nödvändigtvis hänsyn till världen-i-mig, för att våga mig på en parafrasering av Kant.

Vi bör vara på vår vakt för de som vill patentera verkligheten som enbart en produkt av betraktarens öga. En sann bild kan vi förmodligen aldrig uppnå, men att hermetiskt sluta oss och inte försöka nå en bredare förståelse av dess komplexitet stakar inte ut en väg mot upplysning och ett mer förstående samhälle. Utmed den avsmalnande vägen grasserar trångsyntheten. Följden blir att våra tankar inhägnas och endast tillåts färdas i vissa banor, instängda i ett mentalt safe space som i det långa loppet gör att vi försöker avskaffa verkligheten som den är, till förmån för livet som vi drömskt tycker att det bör vara.

Konnektivitet: en nyckel till att förstå världen

The 21st century will not be a competition over territory, but over connectivity

Det djärva uttalandet gör Parag Khanna i en artikel i New York Times, där han gör reklam för sin bok Connectography. Det är inte svårt att tro honom när man ser hur Google och Facebook tävlar om att vara den som kopplar oss samman, och, som i förbifarten, ser till att vi använder deras tjänster - så att de kan sälja vår uppmärksamhet. Vi ser till och med hur de driver på utbyggnaden av internets fysiska infrastruktur.

Google's parent company Alphabet and Facebook are both making huge investments in connecting the world. Facebook is using self-piloting laser drones, and Google is using balloons, but they share a self-given mission of connecting underserved populations to the internet.

Som beskrivs i artikeln tävlar Alphabet och Facebook om att vara företaget som kontrollerar våra liv i framtiden. Deras affärsmodeller bygger på att vi måste interagera mer och mer genom deras infrastruktur, så att de kan fånga den emergenta externaliteten - data om våra livsmönster. Denna data raffinerar de genom att tävla om annonspengar med sin möjlighet till att extrahera kunskap om sina användare. Därför tävlar Facebook och Alphabet om att integrera sig i våra liv genom AI-drivna "personliga assistenter", att inhängna vårt internetanvändande, och skapa de "bästa" gratis-tjänsterna, som fungerar som gateway-drugs till deras imperier; de är ute efter att bli den infrastruktur vi lever våra liv igenom.

Deras position är väldigt lik den stater hamnar i när det kommer till infrastruktur-frågor. Att bygga infrastruktur är ofta väldigt kapitalintensivt (precis som Facebooks/Googles inlärningsalgoritmer behöver mycket data) och infrastrukturen skapar sällan stora direkta inkomstströmmar (precis som Facebook/Google inte tar betalt för sina tjänster och inte tjänar några pengar där). Men nyckeln i infrastruktursatsningar är att identifiera att infrastrukturen kommer generera positiva externaliteter; generellt sett rörelse av varor, tjänster, människor och information, vilka genom handel och liknande skapar stor tillväxt.

In addition, we find that countries with a larger number of connections in the global network of flows increase their GDP growth by up to 40 percent more than less connected countries do. The penalty for being left behind is rising.

Den bästa infrastruktursatsningen är den som skapar störst externaliteter; detta är nyckeln till att förstå kriget mellan Google och Facebook, men även andra stora internet-företag som Amazon. Vilken infrastruktur (i internet-lingo ofta kallad plattform) genererar mest användbar data? Är det sökningar, videotittande, sociala interaktioner eller handel? Svaret är självklart subjektivt och rådande paradigmatiska syn hittas lättast i intäktsflödena hos de olika företagen. En sak vi dock kan observera är, som Kevin Kelly visat, att konnektivitet är en viktigare resurs än rinnande vatten idag. Det säger en hel del om vilken infrastruktur som är den viktigaste.

The farmers in rural China have chosen cell phones and twitter over toilets and running water.

Infrastruktur i allmänhet är tätt sammanbundet med konnektivitet. Att koppla ihop två länder, städer eller personer kräver ett kopplingsmedium - det är detta vi kallar infrastruktur. På grund av hur viktig konnektiviteten är ser vi en demografisk och ekonomisk ombildning från länder till städer.

The Northeastern megalopolis, stretching from Boston to Washington, contains more than 50 million people and represents 20 percent of America’s gross domestic product. Greater Los Angeles accounts for more than 10 percent of G.D.P. These city-states matter far more than most American states — and connectivity to these urban clusters determines Americans’ long-term economic viability far more than which state they reside in.

Att vara kopplad till större städer är viktigare än vilket land eller delstat man bor i; större städer är mer kopplade till varandra än till sina hemländer. Det globala nätverket är viktigare än det lokala, argumenterar Saskia Sassen, en nederländsk-amerikansk sociolog som är expert på migration och globalisering. Den amerikanske sociologen Christopher Chase-Dunn, expert på världssystem, har visat i sin forskning att vad som är en större stad inte primärt avgörs av dess invånarantal eller storlek, utan av dess konnektivitetsinducerande egenskaper: ekonomisk aktivitet, närhet till tillväxtszoner, politisk stabilitet osv. Ett tydligt exempel på detta är hur den pakistanska armén har flyttat sina resurser till att skydda CPEC - den kinesisk-pakistanska korridoren, ett nätverk av infrastruktur som binder länderna samman - istället för att skydda sina gränser. Ännu ett exempel är hur presidenten av Kina - Xi Jinping - och den indiske premiärministern - Narendra Modi - på ett möte i Ufa, Ryssland kom överrens om att lösa gränskonflikterna kring Kashmir, för att kunna bygga ut den kinesisk-finansierade s.k. New Silk Road, eller One Belt, One Road.

Supply chains and infrastructure are becoming the more lucrative assets on the map than borders, and Pakistan is a perfect example of it.”

McKinsey-institutet har räknat fram att det globala flödet av varor, tjänster, finanser, människor och information kommer öka global BNP-tillväxt med mellan 250 och 450 miljarder dollar (15-25% av global BNP-tillväxt). De säger att det mest sammankopplade landet kommer få ta del av 40% mer av den tillväxten än det minst sammankopplade landet. Nu är det kanske McKinsey tendentiöst mot den typ av frihandel som dominerat världspolitiken sen 1970-talet, men den vikt de fäster vid just konnektivitet är talande. I Kina pågår en ombyggnad av landet, från de traditionella, kulturella och språkliga indelningarna till en uppdelning mellan 26 olika stadskluster och deras områden. Centrum för sådana kluster kommer vara städer som Beijing, Shanghai, och Guangzhou. Dessa kluster kommer vara den bakgrund mot vilken regeringspolitiken formas, en politik som kommer ha sin grund i att skapa för Kina positiva transportkedjor och kopplingar till omvärlden. Konnektivitet är centralt, snarare än territorium.

Connectivity isn’t just about infrastructure; it’s about strategy.

Det finns en väldigt tydlig kinesisk konnektivitetsstrategi för det tjugoförsta århundradet. Det hela började, så vitt jag vet, redan 2010, när Rysslands premiärminister Vladimir Putin presenterade en strategi för att koppla samman Eurasien i en ekonomisk zon från Lissabon till Vladivostok. Putin visionerade kring fri handel och samarbete kring industriell politik och infrastruktur. Detta mottogs med viss värme i Tyskland men förkastades snart av EU-zonen. 2011 etablerades grundvalarna för det som skulle bli EEU - Eurasian Economic Union - en zon som syftar till att skapa rörlighet för kapital, varor, tjänster och människor. I dagsläget är Armenien, Kazakhstan, Ryssland, Vitryssland och Kyrgyzstan medlemmar i EEU, medans Tajikistan och Uzbekistan håller på att närma sig unionen. Flertalet andra länder håller förhandlingar med EEU om eventuellt medlemsskap eller association, bl.a. Turkiet och Georgien.

Eurasian Economic Union, 2016

2013 annonserade Kina sitt initiativ OBOR (One Belt, One Road, i folkmun kallat "The New Silk Road(s)"). Xi Jinping var i Kazakhstan och i Indonesien, utvecklande strategin som skulle integrera Asien genom ett stort nätverk av vägar, järnvägar, pipelines, hamnar, fiberkablar, och så vidare. En gigantisk satsning på infrastruktur var kärnan i initiativet.

The New Silk Road

Kina, Indien och Ryssland har varit tydliga med målet att integrera EEU med den nya silkesleden. De vill skapa ett "Greater Eurasia", en ekonomisk och politisk motpol till blocket EU-USA. Utöver dessa initiativ finns en mängd bilaterala projekt (som CPEC) och projekt finansierade direkt av AIIB (Asian Infrastructure Investment Bank) (som pipelines som ska gå genom Uzbekistan och Turkmenistan till Iran). Det så kallade 16+1-avtalet syftar till att integrera den kinesiska ekonomin med centralasien. Eurasien integreras tätare ekonomiskt, och denna process konvergerar geografiskt till centralasien.

Det pågår dessutom förhandlingar om utökad frihandel mellan EU och Kina, en slags sambindning av Junckerplanen och OBOR.

Nu är det dags att återkomma till Khannas uttalande som vi började med:

The 21st century will not be a competition over territory, but over connectivity

Det amerikanska initativ som mest direkt konkurrerar med EEU och Kinas Silk Road är trion av handelsavtal TTIP-TPP-TiSA, och främst då TPP.

So what then is the exciting, big-picture case for TPP? I say it’s to keep North America, and especially the U.S., the world's leading economic cluster for the foreseeable future.

Dessa avtal är dock tandlösa när det kommer till infrastruktursatsningar och andra konnektivitetsutökningar. Det primära fokuset (så långt vi kan veta i dagsläget) verkar vara harmonisering av regleringar, sänkta tullar och andra dylika åtgärder. Det finns definitivt inte 8 000 000 000 dollar i infrastruktursatsningar i de amerikanska handelsavtalen, åtminstone. De amerikanska avtalen är klassiska handelsavtal, men nu behövs mer än det för att driva tillväxten. De kinesiska investeringarna i Afrika har också varit betydligt större än de amerikanska. Det finns till och med amerikanska (och europeiska) röster för utökad protektionism.

A major reason has been sharply decelerating growth in global trade, which the World Trade Organization expects to grow by 1.7% this year – far below the 6.7% average in the decade preceding the 2008 crisis. With trade alone no longer capable of underpinning global cooperation, it is time to add more investment linkages to the mix.

Khanna kallar AIIB för "the new NATO of the East"; den kinesiska satsningen på att erhålla hegemoni genom att erbjuda något som alla behöver. I NATOs fall erbjöd USA militär säkerhet genom sin allians. AIIB erbjuder däremot något som är viktigare i det tjugoförsta århundradet: konnektivitet genom enorma infrastruktursatsningar.

With the pivot to Asia configured as a tool to “deter Chinese aggression”, exceptionalists have graphically demonstrated how they are incapable of admitting the whole game is about post-ideological supply chain geopolitics. 

Pentagon hävdade 2015 att risken för ett amerikanskt krig (regelrätt sådant alltså, inte pseudokriget man utför mot "terrorismen") ökat framför allt på grund av fyra nationer - Nordkorea, Ryssland, Kina och Iran. Nordkorea är ett fall för sig, men de andra tre är grundbultar i det nya eurasiska konnektivitetskomplexet - Pentagon skriver att de utmanar "international security and stability"; med andra ord att de bygger ett alternativ till den världsordning som Pax Americana berott på; institutioner som IMF, världsbanken och NATO ersätts med andra som AIIB, NDB, och EEU.

The most significant geopolitical interventions will prove to be not military but infrastructural.

Kriget i Ukraina utlöstes bland annat av den inre konflikten mellan att gå med i EU och att gå med i EEU. Det militärt säkraste alternativet hade varit att gå med i EEU (vilket man bittert fått erfara), men konnektivitet trumfar säkerhet, och Ukraina valde att närma sig EU. Detta är det tjugoförsta århundradets konflikter, märkligt lika det nittonde århundradets strider om koloniala marknader. Handelsimperierna bygger sina fria, interna marknader, och de slåss om att "låta" nya marknader ansluta sig till dem.

Konnektivitet är en nyckel till att förstå det tjugoförsta århundradet, och speciellt "The Great Game" som spelas mellan stormakterna.

BNP i framtiden

BNP och digitaliseringen
När man ska mäta BNP används så kallade hedoniska index. Detta är ett sätt att jämföra kvalitativt olika produkter på ett kvantitativt sätt. Man tittar på en biobiljett 2016 och kommer fram till att den kvalitativt motsvarar tre biobiljetter från 2010, på grund av bättre upplösning på bilden, fler högtalare, et cetera. Detta förutsätter en jämförbarhet som blir svår när varumarknaden nu förändras i samband med den djupgående digitaliseringen.

När ett kylskåp har förvandlats från ett kylskåp som vi känner det idag till en uppkopplad dator som också kyler saker, hur ska vi justera dess hedoniska index? Man vill gärna ha någon form av referenspunkt för att göra detta - t.ex. att kylskåpet numera uppnår samma kyla med en mindre energiförbrukning. Om kylskåpet 2026 (k26) kyler lika mycket med 0.8 gånger så mycket energi som kylskåpet 2016 (k16) så kan vi med viss rimlighet säga att k26 motsvarar 1.2 stycken k16 vid inflationsjustering i BNP-uträkningar. Men om förändringen är att k26 främst är en uppkopplad dator, så finns det ingen sådan direkt jämförelsepunkt med k16. Ska man då jämföra k26 med en PC från 2016 och räkna på skillnader i processorkraft eller energiförbrukning?

Det blir högst subjektivt ifall k26 ska jämföras med p16 eller k16, och vilket alternativ man väljer får gissningsvis stora konsekvenser för BNPs utveckling. En ännu större godtycklighet införs i BNP-måttet.

Hur ska man jämföra information från 2026 med information från 2016? När information blivit det viktigaste elementet i en produkt är det ju just den jämförelsen som är den viktigaste. Men den är svår, för vad ska man utgå från? En panel av experter som gör kvalitativa, subjektiva bedömningar eller en schablonsiffra som dras ur luften? Eller ska man kanske jämföra strikt informationsmängd - en film 2026 består av fler bits än en film 2016 - så att produktionsvärdet är avhängigt ineffektivitet?

BNP och priskollapsen
BNP som mått på tillväxt och produktivitet utgår från marknadspriser som ska vara just marknadspriser. Vad händer då med BNP som mått när marknadspriser försvinner från marknaden? BNP som mått på ekonomisk aktivitet säger mindre i en (strikt) planekonomi, eftersom det i princip bara är en funktion av den politiskt fastlagda planen och hur efterlevd den blivit.

När produktionen blir allt mer informationsbaserad istället för materiellt grundad så får prissystemet i marknadsekonomin det svårt. Produktionskostnaden för en klump information är ju nära nog noll, vilket i en fungerande marknadsekonomi ska driva priset på produkten mot noll. Om detta sker på bred front kommer BNP att kollapsa, oavsett hur aktiv och produktiv ekonomin är.

Vad vi ser än så länge är att utmaningen mot prissystemet bemötts av att med lag och monopol fastställa ett visst pris som av Gud givet. Med hjälp av strikta patent- och upphovsrättslagar, kartellbildningar och sammanslagningar av företag, samt monopoltendenser så upprätthålls detta pris. Som ett prima exempel kan nämnas priset på en digital låt i affären iTunes. Där kostar en låt $0.99, oavsett produktionskostnaderna för att "tillverka" den. Detta är inget marknadspris och därför påverkar det BNP till att bli missvisande, eller åtminstone grövre subjektivt än vad det är idag.

BNP och tillväxt
Vill vi ha tillväxt i BNP eller i konsumentöverflöd? Kuznets ville ta bort reklam från BNP eftersom det inte är en consumer good, utan en consumer bad.

Idag används BNP ofta som ett mått på (eventuell) tillväxt, då det förment visar den totala ekonomiska aktiviteten i ett land. Detta mått fallerar när prissystemet går från marknadspriser till lagpriser. Ett bättre mått på tillväxt blir då det som ibland kallas för konsumentöverskott. Om konsumentöverskottet ökar så har vi tillväxt, eftersom fler människor har möjlighet att förbruka varor/tjänster som de tidigare inte haft råd med. Ett index över totalt konsumentöverskott lider dock av flera problem.

1. Det är svårt att mäta, eftersom det grundar sig på subjektiva bedömningar av vad individer är beredda att betala för en vara. Detta kan antingen gissas om eller utföras enkäter kring, men det blir aldrig lika objektivt som att mäta vad en vara kostar på Amazon en dag.

2. När priserna nått nollpunkten kan inte längre konsumentöverskottet öka, eftersom det fortfarande är relativt prisnivåer. Om en produkt sedan kvalitativt förbättras fångas inte det i konsumentöverskott som tillväxtsmått.

Internet-ekonomin
Om man förutsätter (som jag gör) att den reklamindustri som utgör ryggraden till stora delar av gratis-ekonomin som florerar via internet kommer att spricka inom relativt snar tid, och antar att de fiktiva, lagstadgade priserna ersätts av marknadspriser (som då närmar sig noll); vad finns då kvar att mäta med hjälp av BNP (inom internet-ekonomin)?

Rimligen borde BNP närma sig noll som en funktion av att ekonomin i stort integreras i den så kallade internet-ekonomin. Bara det är ett argument för ett nytt tillväxtsmått, vare sig det blir en variant på konsumentöverskottsindex eller något annat.

UR:s certifierade idioti ådagalägger djupare strukturproblem

I en rasande angelägen debattartikel pekar Bo Rothstein på en röta inom politiken och den offentliga verksamheten. Det rör sig om det ständiga inrättandet av nya ämbetsverk, som i ökande grad präglas av ideologisk slagsida, vaga uppdragsformuleringar och normativ, snarare än exekutiv, karaktär. Nu senast rör det sig om inrättandet av en jämställdhetsmyndighet. Målsättningen är lika nobel som vag: man ska främja jämställdheten. Att detta är viktigt är lika självklart som det är oklart hur det ska ske - inte ens utredningen som ligger till grund för beslutet kan förtydliga det exakta förfarandet.

Utan att hemfalla till hyperbol så är detta symptomatiskt för ett allvarligt och mer övegrirpande problem. Jag skulle vilja påstå att vi här ser den logiska följden av ett par tendenser över tid, som påverkat såväl det politiska arbetet på regerings- och riksdagsnivå som offentlig förvaltning. Det rör sig om:

1. Ett påtagligt inslag av social ingenjörskonst i hur såväl regering som opposition bedriver sin politik, en tendens som eldas på av den typ av myndigheter som Rothstein talar om;
2. New Public Management, som innebär att offentlig förvaltning drivs utefter idéer och principer inspirerade av den privata sektorn, men offentligt finansierat och efter politiska dekret, vilket i sin tur undergräver det ideal om objektivitet som traditionellt varit offentlig förvaltnings ledstjärna;
3. Ständigt tilltagande symbolpolitik, det som Mats Alvesson kallar "skyltfönsteraktivitet och grandiositet" och som i många lägen premieras framför substans och måluppfyllelse.

Låt oss börja med (1), och så småningom anknyta den till ett annat mycket aktuellt exempel: frågan om UR:s politiska snedvridning och deras något schizofrena förhållande till sina egna principer om normkritik. Men först vänder vi åter till Rothstein, som skriver följande i sin debattartikel:

"Det är inte genom folklig mobilisering eller ur det civila samhällets organisationer och inte heller från några fristående opinionsbildare som nya idéer i politiken växer fram för att i den demokratisk process omvandlas till konkreta beslut av riksdag och regering och sedan genomföras av oväldiga tjänstemän. Istället är det ämbetsmän och experter i dessa statligt organiserade lobbyorganisationer som driver systemet."

Ifall ni någonsin har sett den likaledes skrämmande som hysteriskt roliga brittiska satirserien "Yes Minister" känner ni igen detta som ett skolboksexempel på tjänstemannavälde. I serien följer vi en fiktiv ämbetsman som medelst stor list och låg moral ständigt får sin minister att fatta beslut som innebär att det är "business as usual" i den brittiska regeringen - ett status quo ad infinitum. Inga omstörtande förändringar tillåts rubba den känsliga brittiska samhällsorganismen. Det Rothstein identifierar är snarlikt, men med en avgörande skillnad: de ideologiskt motiverade ämbetsverken och deras tjänstemän kommer istället med förebud om samhälleliga omstöpningar som riktar in sig mer på individers åsikter än materiella förhållanden. De företräder en politik som ger uttryck för hur man vill att människor ska bli, snarare än för hur landet ska styras för att människor ska kunna bli det de vill. Vi ser denna tendens i MP:s kulturpolitik, nu senast i frågan om historierevisionismen som gör om Östasiatiska från ett museum till en rumslig moralisk pekpinne. Vi hör om den när komikern Aron Flam, hjärnan bakom satirserien "Folkets främsta företrädare", vittnar om hur SVT strök en krönika som var kritisk mot S, men utan vidare lät häftig kritik mot Alliansen och SD vara kvar i programmen. Vi läser om den i regeringens strävan att "utbilda" folk i frågan om upphovsrätten, ett de facto-monopol som gynnar storbolag (men det är givetvis inte det man vill informera om!).

Med detta ledmotiv är det dags för UR-medarbetaren Per-Axel Janzon att inta scenen. Per-Axel fick av sin arbetsgivare i uppdrag att göra en programserie om normkritik, en arbetsmetod och arbetsplatsideologi som var mycket omhuldad av hans överordnade på UR (som är en del av Public Service). Per-Axel tog sitt uppdrag på yttersta allvar, så till den grad att han valde att vara kritisk mot den normkritik som var allenarådande inom UR. Ömma tår började förnimma imaginära stöveltramp direkt. Det inledningsvis positiva gensvaret från cheferna gick med ens över i moll, och Per-Axel fick veta utan omsvep att hans "avvikande" syn inte kunde accepteras på en arbetsplats som UR. Med ens framgick det att de enda normer som normkritiken inte tilläts kritisera var de som rådde på UR. (Att arbetsplatsen inte utvecklades till ett svart hål som resultat av den rena massa av bristande logik som dess chefer uppvisade är en gåta som kommer sysselsätta fysiker länge och väl)

Som en del av Public Service är UR ett offentligt massmedium, med målet att "[göra] program för alla [...] Programutbudet är brett och varierat för att skildra hela samhället och alla grupper av människor.", Det är finansierat av den tv-licens alla tv-ägare enligt lag måste betala, vilket gör deras målsättning med "program för alla" rimligt. Uppenbarligen har man svårare att leva upp till samma välkomnande och inkluderande ideal när det handlar om sina egna anställda, något som blir problematiskt när man betänker att det är dessa medarbetare som producerar det breda programutbudet.

Finns det några incitament som tillåter detta att ske? Den frågan leder oss vidare till (2). Jag har tidigare kritiserat NPM för att vara en dehumaniserande arbetsideologi och mycket illa anpassad för välfärdsyrken som betonar värden som inte greppas av vår monetärt betingade värdeform. En annan som vädrar kritik mot NPM är Erik J Olsson, filosofiprofessor och drivande bakom Academic Rights Watch. I en föreläsning tidigare i höstas gör Olsson gällande att NPM motiveras av följande resonemang:

1. Effektivitet är ett övergripande mål för offentlig sektor
2. Offentlig sektor är ineffektiv, och privat sektor är effektiv.

Privat sektor är alltså en förebild för offentlig sektor, och den senare bör organiseras som den förra. Enligt Olsson är detta rentav grundlagsvidrigt, eftersom det där görs skillnad mellan offentlig och privat verksamhet - ett inte helt okontroversiellt uttalande varom de lärde säkerligen tvistar. I vilket fall finns det viktiga skillnader. Yttrandefriheten för offentligt anställda får t.ex inte begränsas på samma sätt som den får för privat anställda. Men om man anser att NPM är rätt väg att vandra utmed, bör offentlig verksamhet organiseras efter privata principer. Men våra ämbetsverk och myndigheter - som alla är en del av den offentliga verksamheten - har ett mandat att omsätta regeringens politik i praktik. Om vi beaktar inslaget av social ingenjörskonst som jag vidrörde i (1) framgår snart en bild av offentliga institutioner som går från o- till envälde. Som Rothstein skriver: ""Enkelt uttryckt betyder demokrati att staten skall göra som folket vill. Införandet av myndigheter som i huvudsak har opinionsbildning på agendan innebär istället att man inför principen att folket skall tänka och göra som staten vill". Detta genomsyrar alltså även public service, som uppenbarligen är intresserat av att producera en viss typ av material som ligger i linje med den ideologiska snedvridningen som premieras på arbetsplatsen. Kombinerar man detta med de mer vidlyftiga friheter som ett NPM-system implicit tillerkänner de styrande inom offentlig verksamhet balanserar man på styv lina ur objektivitetssynpunkt. Helt plötsligt blir det rimligt att tillsätta tjänster baserat på annat än objektiva meriter och kvalifikationer, det som ska vara den enda ledstjärnan vid en anställningsprocess. Kanske får man handplockade sekreterare på Riksrevisionen, eller osanna intyg för en livvakt som också råkar vara en mycket god vän som en följd? Eller att offentliga myndigheter tar sig friheter att lägga sig i och försöka ändra offentliga utredningar?

Följden blir det Rothstein kallar en "politiserad och politiserande offentlig förvaltning". Varje regering, oavsett färg, bör ha som underliggande strävan att värna det som utmärkt våra myndigheter historiskt: deras relativa oberoende och självständighet att genomdriva politiska beslut. Att offentlig förvaltning i möjligaste mån ska bejaka objektivitet finns fastslaget i grundlagen: "Förvaltningsmyndigheter [...] ska i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt saklighet och opartiskhet". Ett exempel som illustrerar svårigheten i denna balansgång är fallet Kenneth Sandberg. Sandberg arbetade på 90-talet som handläggare på Invandrarverket (numera Migrationsverket) samtidigt som han var aktiv inom "Folkviljan och Massinvandringen", ett nätverk som var mycket kritiskt mot den förda migrationspolitiken. På grund av sina avvikande åsikter, och för att han (precis som Per-Axel Janzon) inte ansågs kunna samarbeta med sina kollegor, blev han uppsagd. När Sandberg tog fallet till arbetsdomstolen ogiltigförklarade de emellertid uppsägningen, med följden att Invandrarverket och Sandberg till slut nådde en intern uppgörelse som slutade med att han lämnade sin post.

Värt att notera här är alltså att Sandbergs avvikande åsikter ur juridisk synpunkt inte ansågs vara skäligt underlag för en uppsägning från en offentlig myndighet. I fallet med Per-Axel Janzon är det aningen mer vanskligt, eftersom Public Service existerar i en märklig gråzon: officiellt är det ett privat aktiebolag, men finansierat med statliga medel och med ett statligt mandat att förse befolkningen med "allmännyttig information" (d.v.s en dröm ur NPM-synpunkt). Men faktum kvarstår: Sandberg fick inte sägas upp på grund av sina avvikande åsikter. Detta är värt att ha i åtanke när man läser vad Janzons överordnade skrev till honom:

"Självklart har du rätt till din fria åsikt. Men jag vill poängtera att du i din roll som anställd förväntas att tillvarata UR:s intressen, främja denna verksamhet och inte störa eller påverka UR:s verksamhet och dina kollegors arbetssituation."

Problematiskt, minst sagt. Regeringsformen säger följande om tillsättning av tjänster inom offentlig förvaltning: "Vid beslut om statliga anställningar ska avseende fästas endast vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet". Det framgår med all önskvärd tydlighet att den offentliga sektorn i möjligaste mån ska präglas av värderingar rörande objektivitet och meriter. Men vad händer om myndigheten som ska tillsätta en tjänst redan från början är mer idealistiskt än materiellt inriktad, och köpslår med värderingar och normerande kampanjer snarare än att omsätta politisk förslag i en konkret verklighet? Jo, regeringsformen om tillsättning av tjänster sätts ur spel proaktivt: människor med avvikande åsikter tillåts inte ens komma in i åsiktskorridoren innan de blir utträngda (läs: uppsagda).[1]

Låt oss gå vidare till (3), och frågan om symbolpolitik som den relaterar till frågan om Per-Axel. Hur har det gått till när ideologi och enighet utåt blivit viktigare än intern dynamik och uppfyllande av de uppsatta målen? Hur tog den ceremoniella och symboliska verksamheten över - kort sagt, när blev fasaden synonym med innehållet? Enligt Bo Rothstein kan man spåra det till det faktum att symbolpolitik är förförande enkelt och ger regeringen ett sorts moraliskt trumfkort: "Det går naturligtvis inte att vara emot regeringens förslag att inrätta en jämställdhetsmyndighet, det skulle vara som att man var motståndare till ett jämställt samhälle". Som Dan Korn skriver om Per-Axel och hans kritik av de normer som UR:s normkritik fanns till för att försvara: "[Det är] givetvis bara en fördel att det gemensamma målet är en tom floskel, eftersom det är så lätt att enas om något alla kan hålla med om."

En som utvecklar detta, och erbjuder en möjlig förklaring till dess lockelse, är Mats Alvesson. Enligt honom har vi en generell tendens, inom såväl offentliga som privata organisationer, att låta verksamhetsmålen underordnas varumärkestänkandet. Det blir viktigare med "skyltfönsteraktivitet, illusionsnummer och grandiositet". Att uppnå mål är svårt, kräver hårt arbete, fordrar självrannsakan och innebär en risk för misslyckande. Ställd inför den skrämmande utsikten är det mycket bekvämare att i en värdegrund, jämställdhetsplan eller genom upprättandet av en tandlös kommitté orera högtravande om organisationens moraliskt högstående ansatser. Att dessa som bäst har perifer bäring på verkligheten är av sekundär betydelse: skulle man få kritik försvarar man sig med att organisationens värdegrund är god, och att man vid behov ska se över sina rutiner. Det låter bra mycket bättre än att konstatera att man har ett problem och ska försöka åtgärda det efter förmåga.

Detta skapar symbolpolitik, och ger oss debattinlägg från förment seriösa politiska partier som yrkar på instiftandet av tjänster för "trygghetsombudsmän" som ska arbeta just "normkritiskt". Det ger oss förslag på att skrota en hatad myndighet, för att ersätta den med en i stort sett likadan.
Det ger oss en regering vars främsta insats för jämställdheten innebär könsutjämning medelst tvång bland de allra mest välbeställda, trots att detta på sikt inte är nödvändigt och trots att mycket forskning tyder på att inkvoterade bemöts med mer skepsis än andra (Mats Alvesson, "Tomhetens Triumf", Atlas, 2011). Den pådrivande parten LO:s vägran att själva kvotera, trots att de varit pådrivande för förslaget, får stå som ett monument över den skamlösa ironi och det förbehållslösa självbedrägeri som man villigt utsätter sig för i strävan efter politiska good will-poäng. Som Alvesson kärnfullt sammanfattar det: ""Grandiosa inslag är inte sällan den symboliska responsen på substantiell oförmåga".

Kombinera (1), (2) och (3) och vips, så har du färdiggräddade ämbetsverk anpassade för starkt politiserade smaklökar. Vi får offentliga institutioner som är herre snarare än betjänt åt folket; ett ideologiserat tjänstemannavälde; en urholkning av objektiviteten hos offentlig förvaltning, och därmed även ett hot mot Sveriges position som ett av världens minst korrupta och mest transparenta länder; samt urvattnade åtgärder som är den politiska motsvarigheten till att putsa fönster och dra för gardinerna. Ytterligare en potentiell följd är en räddhågsen ja-sägarkultur inom offentlig fövaltning, där fel inte uppmärksammas och visselblåsare - av rädsla för vad de får säga och hur de kommer bli bemötta på arbetsplatsen - skräms till tystnad. Att detta förekommer i Sverige finns det redan vissa belägg för.

Det kanske mest övergripande problemet som jag identifierar är vad som sker med den politiska mentaliteten och inriktningen. En vag idealism som är oförenlig med mer konkreta mål penetrerar stora delar av den offentliga verksamheten, vilken i samverkan med NPM:s tendenser till undergrävande av offentliga institutioners uppdrag öppnar för godtycke, nepotism, ministerstyre och en förflyttning av makt från folket till ämbetsverk som inte kan ställas till svars. Bo Rothstein uttrycker sin bestörtning över att Sverige "fortsatt kan ha kaos inom förlossningsvården på många ställen, de skamlöst låga lönerna inom de delar av den offentliga sektorn där många kvinnor arbetar, (sjuksköterskor, barnmorskor, lärare) och de ofta uteblivna höjningarna av barnbidragen och underhållsbidragen som väldigt många ensamstående mödrar är beroende av". Men vem orkar ta itu med dessa frågor när man kan blidka de arga massorna genom att inrätta en jämställdhetsmyndighet, med ett politiskt mandat lika tydligt som uppdraget är diffust?

Lösningen på detta kan vara att man helt enkelt frångår denna idealism, och åter låter politiken (samt myndigheterna som genomdriver den) ha en materialistisk slagsida, med förslag som svarar mot tre likvärdiga kriterier: konkretion, relevans och mätbarhet. Återupprätta den målbaserade verksamheten efter dessa tre ledstjärnor, och låt regeringens politik utformas därefter. Om man drar undan gardinerna och deklarerar sin avsikt att komma till bukt med oredan inomhus kanske man har mer att vinna på det än blänkande fönster som inte visar något annat än betraktarens spegelbild?

1. Ett tack riktas till Bo Westerhult, fil dr. i statsvetenskap och jur. kand med offentlig förvaltning som specialistområde, för hjälp med denna delen.

Arbetslinjens barn

De populistiska partiernas och ledarnas framfart måste förstås i ljuset av arbetslinjens moraliska logik. Det är dikterat från ovan att lönearbete skänker mening - den som inte lönearbetar lever per definition i utanförskap, en tes som framgångsrikt drevs fram av Fredrik Reinfeldt i valkampanjen 2006. Det syns i den politiska debatten, som i dag mestadels kretsar kring en enda fråga - hur ska man kunna skapa fler jobb? Den största frågan för vad vi ska göra med våra gemensamma resurser och vårt gemensamma beslutsfattande har blivit hur vi ska kunna öka behovet av mänsklig arbetskraft i lönearbetets strikta former. Det absolut mest brännande har blivit att se till att vi ska behöva slita mer för samma produktivitet. Då tidigare generationer ville se till att behöva slita mindre för samma produktivitet har vi idag vänt; vi vill slita mer. Det slits inte tillräckligt mycket, hör vi ofta numera; samhället behöver fler arbetade timmar. Detta kan bara hävdas mot en bakgrund av ett visst moraliskt paradigm.

Detta paradigm är arbetslinjens moraliska logik.

När man kopplar människors värde till deras lönearbete och deras möjlighet till lönearbete sedan försvinner, vad händer då? Då kommer människor vilja återställa sitt värde, nästan till vilket pris som helst. Då spelar det ingen roll hur många kvinnor Donald Trump kallar för grisar eller hur många människor Kent Ekeroth slår med ett järnrör. De är arbetslinjens barn. Arbetet har ju upphöjts till det viktigaste, och det agerar man efter. Den populism vi nu genomlever är inget tillfälligt. Behovet av mänskligt arbete för att producera varor och tjänster har varit stadigt minskande igenom historien, och den trenden kan mycket väl vara accelererande i en tidsperiod där AI i olika former kombinerat med bättre och bättre robotar tar större plats. Utöver det har konkurrensen på arbetsmarknaden aldrig varit större, när miljarder människor från tredje världen på de senaste decennierna lyfts in i den globala arbetsmarknaden tack vare globalisering och informationsteknologi.

Ingen ska stänga de här fabrikerna. Ingen. För det är vårt liv. Våra traditioner, våra fäder som har jobbat här. Vi vill inte ha er globalisering, ert billiga skitiga kinesiska stål, det förstör våra jobb, land, vårt franska sätt att leva.

Populismen vi ser idag är den naturliga motrörelsen mot denna process; en slags inomparadigmatisk motvikt som ser till att människors värde inte urholkas av konkurrens om arbete. Den karakteriseras av motstånd mot invandrare - som konkurrerar om lönearbetstillfällena, frihandel - som ökar globaliseringens faktor, och fri rörlighet. Vi har skjutit upp det akuta problemet ett tag genom att pressa ner löner, privatisera offentlig sektor och krossa arbetarnas organisationer - det som ofta kallas nyliberalism - men nu är den medicinen inte längre verksam. Antagligen har den hela tiden förstärkt problemet på lång sikt.

Vi har två alternativ idag, om vi inte vill hänge oss åt att stänga gränserna. Antingen kan vi konstgjort se till att människor kan lönearbeta, till en skenande social kostnad. Program som Hartz IV i Tyskland, där människor tvingas till statligt direktiverat arbete för att inte bli av med bidrag blir då legio. Eller så kan vi välja att överge arbetslinjens moraliska logik. Det får stora konsekvenser i termer av ekonomisk politik; på sikt kommer troligen en ny skattebas behövs, då inkomstskatten inte längre kan stå för så stora delar av statens inkomster. Det får stora sociala konsekvenser, eftersom en av de största sociala konstruktionerna som styr våra liv upphävs - distinktionen mellan lönearbete (det som är värdefullt i arbetslinjen) och annat arbete (som osynliggörs).

Men de stora omvälvningarna, oavsett vad man tycker om dem i sig, är värda det för att hindra Le Pen, Trump, Farage, Orbán, Ekeroth, och de andra - arbetslinjens barn.

Vem äger prispengarna, och varför det?

I nionde klass deltog jag i en språktävling, tillsammans med ytterligare tre elever från min skola. Två av oss deltog i tävlingen i tyska, två stycken i franska. Som det slumpade sig vann båda lagen sin respektive "klass", och fick därmed ett pris med sig hem. Den verkliga drabbningen ägde dock inte rum under tävlingen, utan efter, när frågan om vad vi skulle göra med prispengarna dök upp. Märk väl att det var en ganska försumbar summa (1000 kr vardera, om jag inte missminner mig). Stridsfrågan rörde vad man skulle göra med pengarna - närmre bestämt om de skulle tillfalla de tävlande (varav jag var en) eller hela språkgruppen på skolan (ca 20 i varje grupp). Jag och min då mycket gode vän som ingick i det franska laget såg det genom två helt olika glasögon. För mig var blotta tanken att dela med mig till övriga gruppen - som inte hade deltagit i tävlingen - närmast absurd, medan min vän såg det som ganska naturligt att man efter en språktävling fördelade segerkakan mellan alla deltagare i språkgruppen, inom vars ramar man trots allt inhämtat majoriteten av sin språkkunskap. Jag vägrade emellertid ge med mig: hur kunde någon annan än jag och min lagkamrat ha rätt till priset? Det var ju tack vare vår insats det överhuvudtaget fanns i vår ägo.

Huruvida två tonårsgrabbars högtravande gnabb om detta är intressant tål att ifrågasättas, men hur man väljer att formulera detta för sig själv får vittgående konsekvenser. I exemplet med språktävlingen tyckte jag mig hävda äganderätt till något jag hade arbetat mig till - stöld vore det snarare att tvingas dela med mig av det till andra som inte lagt ner samma (eller något) arbete. För min vän var det snarare en fråga om hur vi skulle förfoga över pengarna på ett sätt som var rättvist och bejakade det faktum att vi var där som representanter för en grupp. Som han såg det var vi snarare privilegierade såtillvida att vi blivit utvalda att representera gruppen. En eventuell vinst tillhörde därför gruppen snarare än enbart de tävlande, helt enkelt eftersom det rimmade bättre med grundläggande rättviseideal gällande fördelning av medel.

Att folk har olika syn på dessa frågor vet dock alla som någonsin ägnat frågan om beskattning och rättfärdigheten däri en halvmesyr till eftertanke. En mer intressant fråga är: varför drog jag och min vän helt olika slutsatser efter att ha inhämtat samma belöning för samma insats?

Ett svar erbjuds kanske av Thomas Sowell. I sin bok A Conflict of Visions: Ideological Origins of Political Conflict (William Morrow, 1987) försöker han förklara det besynnerliga faktum att vi ofta kan placera en persons politiska åsikter tämligen träffsäkert på grundval av ganska lite information. Beskriver någon sig som "social aktivist", "frihetsförsvarare" eller "fosterlandsvän" får vi ganska snabbt en bild av persons ställningstaganden i frågor om hur samhället bör styras, vilka rättigheter en individ bör ha visavi staten, frågor om olika friheter etc. Förklaringsmodellen som Sowell erbjuder säger att människor, generellt sett, antingen har en "constrained" eller "unconstrained" grundsyn, något som genomsyrar synen på lag och rätt, social rättvisa, kunskap, jämlikhet o.s.v. Hädanefter kallar jag dessa för den begränsade (constrained) och den obegränsade (unconstrained) synen. Enligt Sowell är dessa synsätt inte bara avgörande för hur vi betraktar människan, utan även grupper, samhällen och mer abstrakta koncept som t.ex rättvisa och rättigheter, närmast som ett filter som vi tar in all information om världen genom.

Utmärkande för den obegränsade synen är dels en uppfattning om människan som en varelse som hushåller med en enorm inneboende potential till förbättring och utveckling, dels en syn på resultat som varande av överordnad betydelse. Det sista sammanfattas väl av devisen "ändamålen helgar medlen". Följaktligen insisterar dess följare ofta på snabb, radikal förändring av det som inte tycks fungera i nuläget, och menar att det viktigaste är att uppnå ett rättvist resultat. Vägen dit må vara kantad av en del avtrampade tår, men om det är rättvisans pris må så vara hänt.
Social rättvisa, där människan definieras som subjekt, trumfar övriga rättigheter (t.ex. äganderätten) där subjektets rättigheter ställs mot objektets (egendomens). Därutöver har alla människor ett moraliskt ansvar för sina medmänniskor, ett ansvar som det är av yttersta vikt att man visar sig mogen. Skulle så inte vara fallet är det fullt befogat att en tredje part - en Leviatan, med Hobbes ord - ser till att genomdriva det åt en.

Den begränsade synen är av strikt motsatt uppfattning. Människans förmåga är av naturen begränsad: vi kan inte alltid föreställa oss konsekvenserna av vårt agerande, och har därmed endast viss förmåga att plötsligt och effektivt genomdriva övergripande förändringar. Om förbättring ska uppnås måste vi vara ödmjuka inför det faktum att vi vet långt ifrån allting, och bör varsamt testa olika metoder för att nå fram till önskvärt slutresultat. Processen snarare än resultatet är här av överordnad betydelse. Följaktligen ser man samhället på ett mer organiskt vis, där alla delar interagerar med varandra och pö om pö når fram till ett slutresultat som är bättre än det senare. Edmund Burke, t.ex, ansåg på sin tid att England förvisso hade mycket utvecklingspotential, men att situationen under hans livstid var vida bättre än föregående århundraden. Detta var resultatet av att man byggde vidare på det som tidigare generationer hade lagt grunden för, och på så vis sakta men säkert förändrade saker till det bättre. Plötslig och svepande förändring - som innebar ett kullkastande av rådande ordning snarare än modifiering av densamma - var en garanti för undergång (eller totalitarism, som F.A Hayek ansåg).

Nyckeln, som Sowell understryker gång efter annan, är det skilda fokuset på resultat å en sidan, och processer, å den andra. Ta påståendet: "Om det finns ett övre tak för hur stor inkomst människor kan disponera, är det inte rättvisare att fördela överskottet bland dem som saknar medel?" För den obegränsade, med sitt fokus på moraliskt ansvar och social rättvisa, är detta inte bara ett rimligt påstående, utan närmast ett imperativ. Resultatet - ekonomisk och social jämlikhet - är det ändamål som helgar medlen - som i det här fallet är att staten hävdar äganderätt till en del av höginkomsttagarens lön. Blotta tanken om en rätt till ägande av medel som kan gynna flera är absurd: egentligen finns det ingenting som vi faktiskt äger. Kombinera detta med synen på förändring som något som kan ske plötsligt, och att man tillskriver människor en enorm potential att realisera storslagna mål, så får du t.ex. Olof Palme som försvarar en 90-procentig skattesats för Björn Borg med "Han har tillräckligt med pengar ändå".

För den begränsade är detta raka motsatsen: genom att konfiskera någons pengar underkänner man legitimiteten i processen som genererat inkomsten - arbetet - och säger sig dessutom veta bättre än individen var dennes medel ska gå. Den begränsade ser inte distinktionen mellan och värderingen av subjekt och objekt som relevant: min rätt till mina pengar bör värnas i samma utsträckning som någon annans rätt till en viss mängd pengar. Att privilegiera en grupp på en annans bekostnad är själva definitionen av orättvisa. Rättvisa som motiveringen för åtgärden talar således för döva öron här: att göra åverkan på någons äganderätt och inkräkta på processerna som åstadkommer förändring är att leka med elden eftersom vi omöjligen kan veta vad sådan sådana plötsliga och omfattande ingrepp kommer leda till. Lag, rätt och ordning är känsliga institutioner som vi inte under några omständigheter bör ha rätt eller möjlighet att upphäva för något förment noblare mål.

Om vi nu applicerar detta på min anekdot från språktävlingen i nionde klass kanske bilden klarnar något. Mitt fokus var närmast entydigt på processen: det faktum att jag tävlade och vann ett pris som var ett resultat av min insats. Min kompis såg annorlunda på det. Att han hade särskild rätt till pengarna framför andra var inget som slog honom, vilket man skulle kunna förklara (åtminstone delvis) med att han tillskrev processen ringa betydelse för den fråga vi nu stod inför. I hans obegränsade värld fanns det knappt någon fog att hävda äganderätt till prispengarna; att fördela dem enligt sociala rättviseprinciper var inte det enda rätta, utan snarare det enda naturliga.

Tilläggas bör, att processen i sig tycks ha ett emotionellt värde för många som kan sorteras in i det begränsade facket. Att neka folk dels att skörda frukterna av sin sådd, dels från att få själva delta i processen, är att göra dem en stor otjänst. Detta resonemang kan vi se reflekterat i uttalanden som "Det är bättre att arbeta för sina pengar än att enbart få bidrag för att göra ingenting", där processfokuset kastar sin långa skugga över tankegången. Människor som upphöjer "arbetet" till något utöver en överlevnadsfråga, som tillskriver arbetet en förmåga att skapa människovärde, delar förmodligen i regel det begränsade synsättet. Följaktligen tar man för givet att arbetet är det som håller samhällets kugghjul smorda, och som skänker mening till individen. I en tidsålder då enbart lönearbete anses ha värde som "genuint" arbete kan detta sätta mentala fälleben för en utveckling av den ekonomiska politiken i en tidsålder med vitt skilda förutsättningar.
Den obegränsade landar här i en helt annan slutsats, eftersom processen är ointressant, enkom resultatet är relevant. Om det är möjligt att minska arbetstiden - eller se till att någon får pengar utan att arbeta för dem - och därmed uppnå en önskvärd slutsituation så är det ens plikt att omsätta den möjligheten i praktiken. Hur detta uppnås är ointressant, det viktiga är att det görs. Eftersom människor har en enorm inneboende potential blir det logiskt följdriktigt att hävda att vissa har kommit längre på vägen mot "fullbordan" än andra - därmed har de också rätt att staka ut villkoren för den omvälvning som behövs. Om den existerande ordningen måste maka på sig må så vara hänt.

Vad hände då med mig och min kompis? Just i det här fallet övertygade jag honom om att vi hade rätt till priset (generöst tilltaget om 500 kr vardera) framför övriga i respektive språkgrupp, men det var enbart ett litet slag. Senare profilerade han sig som en mycket välresonerad och talför marxist inom Ung Vänster, emedan jag fortsatte uppröras i min avskildhet över tanken på att andra inte enbart ska skörda frukterna av arbetet jag lägger ner, utan även ha rätt till inkomsterna från fruktförsäljningen. Vissa berg låter sig inte ruckas.

Övervakningsgrodan, apropå Skånetrafiken

Den så kallade smarta mobiltelefonen fortsätter att byggas ut som den bästa övervakningsmaskinen makten någonsin haft. Nu ska Skånetrafiken fasa över betalsystemet för kollektivtrafiken till att betalas via mobilbiljetter. Redan tidigare kunde t.ex. NSA se precis var de flesta befinner sig genom att suga åt sig datan om GPS-positionering samt hur man är uppkopplad till mobilnätet. Nu får de ännu ett sätt att spåra oss, nämligen genom att lagra vilka resebiljetter vi köper.

Idag är det tydligt att vi har en samhällsvid rörelse mot att förlänga våran fysiska existens med s.k. smartphones. I praktiken blir vi långsamt cyborger. Om detta i sig kan man orda, men det är inte mitt mål idag. Just nu vill jag belysa farorna med hur vi genomför denna resa mot cyborgi.

Vi utvidgar vår existens på ett otroligt osäkert sätt. Givet det sätt vi behandlar våra "mobiltelefoner" idag så kommer de att ha potentialen att vara totala spårningsmaskiner, givet att det inte dyker upp någon teknisk innovation som jag inte kan föreställa mig. Det måste skickas och lagras data, och när det skickas och lagras data, så kan den spåras. Det finns saker vi kan göra för att försvåra spårningen, till exempel genom stark kryptering av all kommunikation, fri mjuk- och hårdvara, eller anonymitetsrouting som TOR. Det finns säkert en hel del andra saker som jag inte tänkt på just nu.

Varför sker denna utveckling i ett så osäkert tecken? Det finns tre stora faktorer, tänker jag mig:

1. Okunskap, ointresse, uppgivenhet

Hos den stora allmänheten finns en stor okunskap. Det är delvis på grund av att att detta är ett emergent problem från ganska komplex teknik; det finns svårigheter med att sätta sig in i det ordentligt.

Det är också på grund av ett visst ointresse. Vid införandet av FRA-lagen 2008 fanns det en ganska livlig debatt i Sverige, men sedan har den debatten dött. När FRA prickats för brott mot FRA-lagen blev det ingen allmän uppståndelse; när det öppnades för att polisen skulle få tillgång till biobanksregistret blev det ingen allmän uppståndelse; när datalagringsdirektivet infördes blev det ingen allmän uppståndelse; när det visade sig att EU-domstolen dömt att datalagringsdirektivet bryter mot de mänskliga rättigheterna blev det ingen allmän uppståndelse. Det är svårt att inte komma att tänka på parabeln om hur man ska koka en groda - långsamt, då den successivt anpassar sig; eller kanske på en dikt om nazisterna:

I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;

Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;

Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;

Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.

Ofta talas det om att "jag har rent mjöl i påsen" som bevekelsegrund för ointresse; synd då om de som makten bedömer inte har rent mjöl i sin påse, som kanske romerna. Att inget av de stora politiska partierna är intresserat av frågorna som diskuteras här blir självklart vid läsning av punkt 3.

Detta har, i min bedömning, lett till en viss uppgivenhet. Dels från folket, som känner att det är omöjligt att stoppa övervakningen - en slags teknisk determinism, och dels från de som företrätt motståndet mot övervakning, som har upplevt att uppförsbacken man kämpar i bara blir brantare.

2. Incitament från företagsvärlden

Från de företag som tillverkar våra spårningsmaskiners sida, så bygger de proprietära, slutna system som syftar till att kontrollera vårt handlande och se till att vi inte kan göra vad vi vill. De tar genom detta kontroll över vår existens, och till och med själva vår kropp om cyborgin fullbordras. Genom att ha total kontroll över vårt handlandes möjligheter så är de fria att från skuggorna (eftersom vi inte kan inspektera deras program) disciplinera oss till lydiga subjekt. De har incitament att göra detta, eftersom det är det ena beprövade sättet att tjäna pengar på i den värld de verkar i. Apple är världsledande inom detta. Det andra sättet att tjäna pengar på är att sälja data om användare. Google eller Facebook får antas vara världsledande inom detta. Deras profit bygger direkt på spårbarheten och övervakningen.

3. Incitament från politikervärlden

Makthavare har i alla tider velat övervaka sina medborgare så mycket som möjligt. Folket är farligt för den som sitter överst i pyramiden. Det finns också mer moraliskt neutrala incitament, i form av en övertro på övervakning som lösning på sådant som skapar politisk risk, t.ex. terrorism eller grov brottslighet. Lanserar man övervakning så ser det ut som att man gör något åt problem som är mer svårhanterliga i verkligheten. Det finns andra fördelar för makthavarna att massövervaka, så som spioneri mot andra stater, t.ex. De senaste decennierna har de moderna staterna byggt upp ett övervakningssystem som Stasi bara kunnat drömma om. NSA vet mer om en genomsnittlig svensk än vad Stasi visste om en genomsnittlig tysk, bara de bemödar sig med att titta efter i sina gigantiska databaser.

När dessa tre krafter strålar samman får vi en mycket dyster utveckling för mänskligheten, där vi förvandlas till förslavade robotar i stat-kapital-alliansens intressen. För att motverka detta krävs ett antal saker:

• Politiskt motstånd mot den statliga massövervakningen
• Civilt motstånd mot spårningen
• Politiskt motstånd mot skapandet av nya feodalstater i form av Apple-land och Googlestan
• Civilt motstånd mot inhägningar