Berkelys moderna relevans

George Berkely lade fram en ontologisk princip i sin idealistiska filosofi - esse est percipi. Existensen för de fysiska objekten utgörs av dess egenskap av att iakttas - "existence consists in being perceived". För att förtydliga: Berkeley menar inte (vad jag förstått) att ett ting, så att säga, ges tillåtelse att existera av det faktum att det iaktas - utan att ett tings själva existens utgörs av dess iakttagenhet. Denna ontologiska princip har sedan dess förkastats av många filosofer på grund av bland annat dess paradoxala konsekvenser kring ting som glider in och ut ur existensen (föreställ dig en penna som du lägger i en byrålåda som du sedan stänger; tror du verkligen att pennan slutat finnas då, och att den sedan "återuppstår" när du öppnar lådan igen?).

Men jag vill hävda att Berkeleys filosofi kan få djupare konsekvenser om man nyttjar den för att betrakta vår moderna existens. Esse est percipi är nämligen den princip som ligger bakom det snart allomfattande kravet på en närvaro vid Facebooks "sociala" plattform.

"Deltagandet har fått mer och mer av plikt över sig. Man känner att man måste logga in för att upprätthålla kontakter med släktingar, för att inte missa viktiga tillställningar, för att få jobb, för att kunna nå ut med sina egna arrangemang. Flödet börjar likna ett löpande band." 

Man kan säga att det finns en disciplinerande aspekt av närvaron på Facebook. Facebook är uppbyggt som så att den som är aktiv syns och den som är inaktiv sållas bort i människors flöde - i den nya webblogikens "fönster" till internet. Inte bara för företags sidor och hobbymusikers fangrupper, utan även för de privatpersoner som söker den vardagliga bekräftelsen i "like"-knappen. Gilla-knappen driver fram en existentiell kris när humana kvalitéer ska kvantifieras och mätas (och säljas); samma faktor syns här som i humaniorans svenska kris.

"“I’m on it nonstop, like nonstop, like 20 hours a day,” says Courtney, the one who looks like a 70s movie star.  “It’s, like, fun to get the messages,” Danielle says. “If someone ‘likes’ you, they think you’re attractive.”  “It’s a confidence booster,” says Jessica, 21, the one who looks like a Swedish tennis player."

Eftersom du existerar endast om du iakttages och du bara lyfts fram för iakttagande om du ger Facebooks algoritmer vad de vill ha, så disciplineras du till exhibitionism av existensiella skäl. Långsamt inlärs ett beteende genom pavlovsk stimulation där bilder på ens barn som äter fläks ut till snart sagt hela världen, blandade med rop på hjälp i mörka stunder och bekräftande av att man gillar Harry Potter. Genom att exponera sitt privatliv på detta vis så bekräftas man som person - man ges existens. Esse est percipi har blivit en existensiell princip, snarare än ontologisk.

Denna exhibitionism är vad som driver profiten hos den privata övervakningsindustrin - Facebook, Twitter, Snapchat, Google, Spotify, snart sagt alla uppseglande så kallade "IT-under" - de där som ska driva den svenska ekonomin och skapa de nya jobben (med andra ord den nya Messias-gestalten) - tjänar sina pengar genom att psykologiskt driva fram detaljer om vårt privatliv för att sedan sälja det vidare.

Vi bygger frivilligt det ultimata Panopticon, i Jeremy Benthams ord:

"[A] new mode of obtaining power of mind over mind, in a quantity hitherto without example."

Eller som Wikipedia beskriver det:

"The concept of the design is to allow all (pan-) inmates of an institution to be observed (-opticon) by a single watchman without the inmates being able to tell whether or not they are being watched."

Inte bara har vi mer eller mindre utan motstånd gett upp vårt privatliv till företag för att sälja vidare och tjäna pengar på, men i symbios med dessa företag finns den statliga övervakningsindustrin. Tack vare vår framdrivna, existentiella exhibitionism har stater världen över (främst USA, dock) bättre insyn i våra liv än någon sin förr. Den problematiska pseudonymiteten som dominerade det tidiga internet ger vika för det Panopticon som inte kan respektera en individs möjlighet att uttrycka sig utan dess närvaro och registrering.