Upphovsrätten är fascistoid

Jag ser fascismens essens i en allians mellan en starkt militariserad stat och en kartell av storföretag, som står skrivet på wikipedia: "Den fascistiska rörelsen betonade polismakt och ordning på bekostnad av demokrati och frihet, och en korporativ (dock icke-demokratisk) ekonomisk politik."

Fascismen karakteriseras alltså av:

1. Elitstyre
2. Stark polismakt med vittgående befogenheter
3. En reglerad, korporativistisk politk
4. En rädsla för individens makt
5. En rädsla för frivilliga, ideella sammanslutningar (t.ex. fackförbund i fascismens tidiga dagar i Mussolinis Italien)
6. Skapande av nationell identitet

Jag kommer nedan visa på vilket sätt den nuvarande situationen kring upphovsrätt antingen ger upphov till eller är ett karaktärsdrag hos en modern fascistisk rörelse.


1. Elitstyret i fråga om upphovsrätten i modern tid har gett avtryck på flera olika vitt skilda platser. Ett exempel är försöket till att driva igenom SOPA i USA, stoppat av en folkrörelse som till slut blev för stor för makten. Trots att SOPA stoppades så har man försökt driva igenom samma principer via andra medel, så som "frihandels"-avtalen TTIP och TPP, rättsfall mot Google, och genom att utnyttja ITC. Man försökte också driva igenom ACTA i EU, något som stoppades tack vare massprotester med stora bidrag från bl.a. de svenska piratpartisterna i EU-parlamentet. Ett annat att när den svenska demokrati- och kulturminister Alice Bah Kuhnke ska diskutera upphovsrättens implementering vid rundabordssamtal så bjuds bara de företag som gemensamt lobbar för hårdare lagstiftning in, och inga grupper som representerar civilsamhällets eller individernas intressen. Ett tredje exempel är hur svenska staten står fast vid sin implementering av Datalagringsdirektivet, trots omfattande protester från folket och ett totalt fördömande från EU-domstolen, som menar att det bryter mot grundläggande mänskliga rättigheter. Ett fjärde exempel är hur EU-kommissionen totalt bortsett från de största folkliga opinioner den någonsin fått in via sitt opinionssystem och väljer att istället för att införa saker som panoramafrihet och länkfrihet gå mot det system som upphovsrättsindustrin vill ha.


2. Att polisen fått ständigt utökade befogenheter under 2000-talet handlar givetvis inte bara om upphovsrättsliga frågor, utan väldigt mycket om det så kallade kriget mot terrorismen. Men dessa krig lyder under samma undantagskaraktär. Men även i direkt anslutning till upphovsrättsliga frågor har polisen fått större befogenheter, och kanske framför allt så lobbar storföretagen och regeringen för ännu större diton, i form av hemlig dataavläsning, statliga trojaner och förbud mot effektiv kryptering, samt att ge Polisen ytterligare allmän avlyssningsmöjlighet. Ofta införs dessa direktiv under täckmanteln att det handlar om att bekämpa terrorism, men vi vet med erfarenhet från 2000-talet att det vanligaste målet för dessa tvångsåtgärder är fildelning av upphovsrättsskyddat material. Under 2000-talet har övervakningsapparaten exploderat i västvärlden i allmänhet och så även i Sverige, med införande av bl.a. FRA-lagen och Datalagringsdirektivet.


3. Upphovsrätten är i sig en rätt att med våld upprätthålla ett monopol, sanktionerat av staten. Den som får upphovsrätt till ett verk får av staten ensamrätt att framställa exemplar av detta verk, med hot om våld vid brott mot detta. Upphovsrättens ursprung är alltså starkt korporativistiskt. Den upphovsrätt vi känner idag, med närliggande rättigheter och föreningar som IPO, formades starkt av det fascistiska Italien på 30-talet. Målet med korporativism är att sätta fria marknader ur spel och låta vissa företag företräda monopolitiska branscher i samarbetet med staten. Upphovsrättens essens är att sätta den fria marknaden ur spel, och med åren har monopoltendenserna hos upphovsrättsindustrin blivit allt tydligare, med sammanslagningar av storföretag och total dominans från de stora spelarna, som kan beställa kriminella utredningar utomlands av sina statliga företrädare, med målet att sätta konkurrenter ur spel. Ständigt försvaras den upphovsrättsliga politiken med att man ska skydda kulturbranschen, men då menar man bara de företag som gynnas av politiken.


4. Med hjälp av upphovsrätten hålls individen på plats. Vi är alla upphovsrättsförbrytare, och när staten vill komma åt en individ för disruptiva aktiviteter så kan detta utnyttjas, så som i fallet med Aaron Swartz. En fri kultur hade satt individen i centrum, med dess förmåga till reproduktion, remixning, rekombination och fritt skapande. Detta är en maktfarlig kultur. Istället vill man ha en profitvänlig kultur. Upphovsrättsfrågan är även relaterad till frågan om universaldatorn och makten över sin egen dator; genom att mjuka upp oss för DRM och liknande hål i våra datorer inom mediabranschen så kan man på sikt ta den makt ifrån individen som universaldatorn utlovade.


5. Upphovsrättsindustrin och dess lierade vill föra en kulturpolitik som premierar kommersiellt producerad kultur i de monopolitiska företagens regi. Bland annat genom stark upphovsrätt och höga trösklar för att skapa plattformar för fri kultur (se angreppen mot YouTube och liknande plattformar, just för att de ger användare fria tyglar). En annan kulturpolitik hade istället riktat pengar till de platser där musiken skapas ideellt, t.ex. genom stöd till kulturhus eller starkare rättsligt stöd för YouTube. En utförlig analys av hur den fascistiska kulturpolitiken kan se ut finns här. Att man är rädda för sammanslutningar av människor och deras makt visas tydligt i just att man gömmer förhandlingarna om upphovsrätten bakom krånglig lagtext och hemlighetsstämplade förhandlingar, som beskrivet i punkt 1.

"Istället för att främja en decentraliserad, fri och öppen kulturvärld så styr MP mot en centraliserad, statligt godkänd, censurerad och styrd kulturvärld. "

6. Från svenska regeringars (både socialdemokratiska och borgerliga) håll har det förts en aktiv politik för att färmja vad man kallat det svenska "musikexportundret". Först för dess trodda ekonomiska framtid, sen för att det skulle vara en viktig del av att skapa det "svenska varumärket". Detta ter sig som en postmodern nationalism, där målet är att skapa ett varumärke genom kulturnäringen som ska hjälpa andra storföretag med koppling till svenska staten att sälja produkter utomlands och sprida "en positiv bild av Sverige". Storföretag som t.ex. IKEA har nyttjat det "svenska varumärket" för att öka sin försäljning. Genom PR-arbete och vacklande akademisk hederlighet har man lyckats att sammansmälta den s.k. upplevelseindustrin med upphovsrättsindustrin; kanske ett tidigt led i kampen om MRM. Det är också så att denna trend har drivit fram de orimliga direktiven på upphovsrättens område från EU - IPRED var t.ex. en del av Lissabonstrategin som skulle göra EU till en "dynamisk kunskapsbaserad ekonomi".


Sammantaget menar jag att de sex punkterna ovan visar att den moderna upphovsrättspolitiken är fascistoid till sin natur, och behöver överges.