Recension: Kapitalets Tidsålder

Hobsbawms KapitaletsTidsålder är en allmänhistorisk redogörelse för tidsperioden 1848-1873 med ett eurocentriskt perspektiv. Kapitalets tidsålder är uppdelad i tre delar: ett kapitel om de revolutionära rörelserna 1848, som så att säga lägger ut grundvalarna och förutsättningarna för de kommande kapitlen; ett kapitel om utvecklingen under tidsperioden, som tar upp bland annat globalisering, krigets utveckling, nationalismen och nationerna och demokratins utveckling; samt ett tredje kapitel om det samhälle som tidevarvet resulterade i, en redogörelse för vad Hobsbawm bedömer vara det borgerliga samhällets zenit.

Hobsbawm karakteriserar sin utvalda delperiod av 1800-talet utifrån ett antal idéer och förutsättningar: en tro på ”framsteget”; det borgerliga samhällsbygget fokuserat kring familjen och individen; en tro på konkurrensen och kapitalismens förtjänster; samt vetenskapens oemotsäglighet.

”[...] om vetenskapen var bourgeoisiesamhällets ena grundpelare, var individualismen och konkurrensen den andra.” (s.400)

Hobsbawm redogör utmärkt för hur de kritiska uppfinningarna – järnvägen, ångbåten, telegrafen, de som man inte kan undkomma i en redogörelse för denna period – förändrade samhället, jordbruket, marknaderna, industrierna, migrationen och politikens rörelser. Specifikt beskriver Hobsbawm väl hur dessa nymodigheter spelade en viktig roll i nedbrytandet av de traditionella samhällena (speciellt i avsnittet om den agrara ekonomins utveckling).

För att vara titulerad Kapitalets Tidsålder så handlar Hobsbawms bok däremot förvånande lite om just kapitalet självt och dess utveckling. En förklaring av utvecklingen från pengar – ett medium för utbyte – till kapital – ett medium för kontroll och investeringar; en abstraktion och förhelgande av ägandet och dess princip; från en produktionens ekonomi till en ackumulationens hade gagnat Hobsbawms verk, då detta ofta verkar ”ovanpå” en förförstådd sådan grundval – kanske den marxistiska förståelse som genomsyrar Hobsbawms verk i allmänhet? Kapitalets Tidsålder är nämligen sprängfull av referenser till Marx’ teorier, åsikter och levnadsöden, på ett vis som stundom ger en förståelse av materialet, men ibland på ett vis som tenderar att snarare distrahera från Hobsbawms teser än förtydliga dem. Mer allmänt kan man nog ur dessa referenser till Marx – speciellt i avsnittet om ekonomisk vetenskap under denna period – tillsammans med flertalet kommentarer om predestination och oundviklighet utläsa en materialistisk-deterministisk historiesyn som präglar Kapitalets Tidsålder.

Hobsbawm driver en tes om att ekonomin genom industrialiseringen och kapitaliseringen blev sant global. Han försöker visa att även om man tidigare handlat i hög utsträckning så var det först under denna tid som en sådan handel blev den centrala livsnerven i varje tidigare lokal ekonomi. Bland annat anför Hobsbawm att jordbruket i stora delar av världen vid 1870-talet var mer beroende av kapitalismens cykler än av naturens cykler för sina framgångar, samt att de framförhållna jordbrukarna hade ställt om från varierad odling som skulle livnära familjen och ge något att sälja för likvida medel till en monokulturell odling med sikte på försäljing i den kapitalistiska ekonomin.

Hobsbawm visar dock inte på adekvat vis att ekonomin i allmänhet förändrades på detta vis; statistik som visar upp ökning av bomullsproduktion eller liknande säger inget om ekonomins omdaning på detta sätt; eller åtminstone åtföljs den inte av adekvat argumentation för den drivna tesen. Detta kan ses som ett led i en allmän tendens i Kapitalets Tidsålder: att själva den ekonomiska transformationen som ligger till grund för vad Hobsbawm skriver om i sitt verk – kapitalackumulation, finansiella institutioner, krediter och investeringar – undviks. Hobsbawm skriver utmärkt om de klassmotsättningar, raskrig och institutionella motsättningar som åtföljde dessa kapitalets utvecklingar, men inte själva utvecklingarna förklaras inte på adekvat vis. På detta sätt visar Hobsbawm upp vad konsekvenserna blev, snarare än vad orskerna eller själva förändringen var, utifrån ett strikt materialistiskt perspektiv. Hobsbawm spenderar istället en inordinär tid på att förklara hemskheterna hos den borgerliga kulturen och samhället, och den ekonomiska utvecklingen. Stundom verkar konstateranden om att den ekonomiska utvecklingen under boomen faktiskt var enorm som en form av eftergift. Sammantaget ger detta ett intryck av ett allmänt ointresse från Hobsbawms sida av att undersöka förändringarna i de ekonomiska villkoren som styrde denna tids dynamik; måhända märkligt för den typ av marxistiskt orienterade historiker han är.

Kapitalets Tidsålder avslutas hastigt och lustigt med ett kapitel som i det närmaste ger en försmak av vad man kan förvänta sig ingår i Hobsbawms uppföljare – Imperiernas Tidsålder – en genomgång av ekonomins förändringar, imperialismens villkor och den liberala hegemonins fall inom politiken. Boken hade betjänats av en teoretisk syntes istället, där Hobsbawm åtminstone schematiskt ställt upp vad han funnit vara tidens sammanförande idéer, villkor och processer. Om han ställt upp en sådan hade han förmodligen inkluderat tron på ”framsteget” som ledande princip, ställd bredvid en politisk liberalism allierad med konservativa krafter (personifierat i Bismarck) i rädsla för 1848 års revolutioner, samt det borgerliga samhällets inneboende paradox – att alla var jämställda och dömdes efter sin förmåga, men att vissa var inneboende mindre värda, något som Hobsbawm utvecklar på föredömligt vis i kapitel 13 om familjen och i kapitel 14 om vetenskapen.

Hobsbawm utgår inte i någon större utsträckning från primärkällor, vilket får erkännas försvarligt med tanke på verkets upplägg – att gå in i den detalj som primärkällor generellt genererar hade gjort boken svårläst och dolt Hobsbawms teorier bakom för mycket utläggningar; något som redan är ett problem för Kapitalets Tidsåldersom det är. Hobsbawm skriver dock tydligt och initierat. Den statistik som lyfts fram är oftast relevant och belysande för det argument som framförs, om än ibland något missriktat. Därmed lyckas Hobsbawm presentera historien förståeligt och som en berättelse, trots dess spretiga natur. Kontextualiseringen av olika fenomen under tidsperioden är god och boken ger en stark allmänförståelse för tidevarvet.

Hobsbawm presenterar på ett flertal ställen frågor som en typisk läsare idag ställer sig och visar på vilket vis de är felriktade eller rentav anakronistiska. Utifrån tidens egen världsuppfattning kan han sedan förklara varför frågan var missrikad; så som är fallet när det kommer till det borgerliga samhällets konstuppfattning.

”Tyckte då den borgerliga publiken [...] om denna konst [...]? Frågan är rent anakronistisk. [...] De skapande konstnärerna var [...] källor till sanning. En  högre strävan var det pris som betalades [...] av en bourgeoisie som var [...] villig at tro att allt av värde [...] krävde att man [...] avstod glädje och njutning.” (s. 390-391)

Här framkommer också en av Hobsbawms brister, villigt erkänd av författaren själv i förordet, nämligen en viss avsmak för just det borgerliga samhället han tar sig för att beskriva och utreda. Denna avsmak färgar ibland av sig på resonemangen och gör att man måste ifrågasätta om den presenterade slutsatsen är resultatet av fördomar snarare än genuin forskning, så som är fallet med ovanstående dom över den borgerliga konstvärlden.

Hobsbawm hanterar språket väl och är mycket åtkomlig i sin presentation av det historiska materialet, även för en med ringa förkunskaper i ämnet. Alla som läst färdigt Kapitalets Tidsålder besitter en gedigen allmänbildning om 1800-talets tredje kvartal, dess invånare och dess samhälle.